Aftonbladet – 3 september 1864, sida 3

iranska kejsaren vid en tidigare ståndpunk kuvde ha lyckats, tycktes detta icke lägre vara möjligt, sedan fredspreliminärerna blifvit antagna. Mun måste derföre, för att besvara frågan, endast göra afseende på vår egen motståndskrait. Regeringen har vått ut ifrån, att denna otständskraft icke var tillräcklig till en fortsättning al kriget. De riksrådet kontidentielt meddelade antörandena af kr i och finansministrarne i gehei t den 2 Juli utvecklude de skäl, hvarpå regeringen stödi sin uppfattning och med afseende å hvilka hon sannolikt också tagit det förut genom de Jika lydande noterna af den 12 Juli gjorda steget. Regeringen har dereiter ansett sig böra afsluta fredspreliminär.rna och har gjort det på sitt ansvar. Hon har ansett sig icke böra uppmana folket att återlörnya kriget, för alt undgå så olyckliga fredspreliminärer och ett vapenstillestånd, som icke befriade den besatta delen af landet från det tryck, som hvilade på detsamma, Ministeren har till och med gått så långt, att hon genast hemsändt rekryter och afväpnat. Vi kunna icke ingripa 1 hvad som skett; uär den slutliga freden en gång framlägges tör riksrädet, skall det ha att fatta sitt beslut. Otskottet finner det således riktigast att icke på denna ståndpunkt af saken framkomma med ett yttrande i denna riktning, epär hvar och en måste behålla sin frihet att säga ja eller nej, då den atgörande frågan föreligger. Det finnes dock en sida af saken, som redar nu måste vidröras. I Folkethinget har inlemnats ett anförande från 119 män, hvilka genom bostad, embetsställning eller på anvat dylikt bindande sätt äro förenade med Slesvig. Detta anförande slutar med följande hemställan: Thinget uppmanas att göra ett bestämdt förbehåll, som betryggar den slesvigska befolkningens rätt till en allmän omröstning, företagen distriktvis och med största möjliga iakttagande af nationaliteternas rätt.? Till Folkethinget har likaledes inlemnats en afskrift af en begäran vill H. M:t kopungen från 1036 familjfäder och jordegare i de jutdländska enklaverna i hertigdömet Slesvig att icke bli skilda från konungyriket. Utskottet skulle äfven utan denna särskilda anledning ha funnit sig uppmanadt att yttra sig öfver de i dessa skrifvelser framställda tankar. Enklaverna — hvarest invånarne till följd af den der rådande större friheten varit i stånd att afgifva ett vittnesbörd om sitt danska sinnelag — ha i århundraden utfor en del af det egentlige konungariket. e borde allra minst utlemnas till en främmande makt utan sitt eget samtycke. Vi kunna derföre icke annat än fullt instämma i den af dem uttalade önskan att icke bli skilda från konungariket. Då skrifvelsen insändts omedelbart till konungen, skall förslag derom icke bli framstäldt. Slesvig kan icke skiljas från den danske kronan utan den danska konungens och folkrepresentationens samtycke; men å anra sidan bör beslut om slesvigarnes öde icke kunna fattas, utan alt dessa sjeliva blifvit hörda. Rikerådet är icke fulltaligt. Valen ha försiggått under kriget, på en tid, då största delen af Slesvig var besatt. 1 Folkethinget sitta således blott tre medlemmar för Slesvig. Riksrådet har, ehuru icke fulltaligt, attat hbeslut i saker, som röra Danmarks rike, bvartill det varit fullt berättigadt. Men cå det blir fråga om att afstå land i enlighet med grundlagens 15 och just den del af riket, som blott i så ringa grad är representerad i riksrådet, då blir dess ställning mycket svår: att afgöra slesvigarner öde, utan att de sjelfva blivit hörda, skulle vara att ikläda sig ett större ansvar, än som kan bäras. Genom att gå denna väg skulle man handla i öfverensstämmelse med det förslag, som från Frankrikes sida blifvit framstäldt på konferensen, om än under andra förutsättningar, i det Frankrike önskade en omröstning i de blandade distrikterna kommunvis, med förbehåll af den närvarande gränsregleringen. Detta förslag afvisades icke at Preussen; det mottogs vänligt af förbundets fullmäktige. Det är också otvifvelaktigt, att danska regeringen finuer en dylik for dran berättigad. Liksom vi hafva grund för antagandet att man genom fredspreliminärerna framför allt arbetat på att rädda så mycket som möjligt af Nordslesvig, så har könseljpresidenten yttrat sig på ett sätt, som visar, alt men icke uppgifvit hoppet att vid det blifvande fredelutet vinna någoti denna riktning. Han yttrade i Folkethinget den 10 Avgusti: ?Att man under fredsförhandlingarne -skulle söka att uppnå bättre vilkor än den grund, hvarpå man måste ingå, om man ej genast ville förnysa kriget, kunde enl hvar inse: det är ministerens kopp och önskan att så skall kunna ske.? Huru stora än de tyska makternas for: dringar varit, har man dock städse itret för att den blifvande freden mätte blifva slutlig och afgörande. Genom hela BSinsvigs atstående, nedlägges fröet till forteutt strid mellan Danmark och Tyskland. En fred kan ej bli varaktig, om vilkoren äro outhärdliga, och specielt om det danska elementet i Slesvig ekall skiljas från konungariket, utan att man ens gilvit befolkningen tillfälle att fritt välja. Vi förbise icke svårigheten att erhålla en verkligt fri omröstring, och att det skulle vara en stor fara ati låta den försiggå, om den icke blir fullkomligt fri. Men i eådont hänseende mäste fordras betryggunde åtgärder. Under alla omständigheter skulle det, med alla de faror för nutid och framtid, som en icke-fri omröstning ekulle medföra, vara ännu farligare och förkastligare, om slesvigarne utan att höras, öfvergåfvos uf danska folket och lemnades i främmande våld. Med afsennde å hvad anfört blifvit, föreslår utskottet Folkethinget alt fatta följande beslut: 1) Folkethinget uttalar den förhoppning, att H. M:ts regering vid fredens afslutande skall härda befolkningens naturliga och heliga rätt, genom att gifva inbyggarne såväl i Slesvig som de jutska enklaverna tillfälle