Aftonbladet – 3 september 1864, sida 3

0 Betänkandet berör härefter Englands bemedlingsförsök, Englands och Rysslands gemensamma bemödanden att förmå danska regeringen återtaga Novemberförfattningen, krigsutbrottet och konferensen. Det sista rslaget under denna var Frankrikes, som ville att omröstning skulle kommunvis förelagas uti de blandade distrikten i Slesvig Preussen tog det ad referendum, Österrike förkastade det, förbundsgesandten var gynsam derför, Danmark och Ryssland förkastade det, Sverge likaså, emedan det avsåg Slielinien vara den nordligaste gräns denske konungen kunde ingå på. England bitöll det. Danmarks ställning till Ryssland omhandlas irskildt. Vi anse denna del vara isynnerhet värd uppmärksamhet och redogöra derföre här nedan för densamma: Det finnes yttranden af ryska gesandten på konferensen. baron v. Brunnow, hvil antyda, att han varit hugad gå en helt annau väg än len, hvilken man i allmänhet följt å konferenHan yttrar sålunda vid dennas sammanträde den I Juni: Att han, långt ifrån att ft kasta förslaget om personalunionen, skulle... ha varit redo att understödja det. Hans hofs nstruktioner bemyndigade honom dertill. Denna isigt öfverensstämmer med hvad som irån annat håll visar sig ha varit ryska regeringens uppfattning under konferensen: Det skall ha sut inresse att se, huru denna uppfattning af förhålandena gång efter annan dyker fram. I en berättelse från danska gesandten i Petersburg af den 26 April uttalas: En rysk statsman, hvars ord väga något, antager. aut danska regeringen ej är hugad att göra de nödiga eftergiiterna. hvilka skulle såra den hos danskarne rådande mningen. Frankrike önskar ej krig. men, enigt den allmänna meningen i Petersburg. ett illstånd, som med tiden kan möjliggöra utförandet af dess planer, och isynnerhet användanlet af den allmänna rösträtten! samt skaffa Frankrike landvinning i Tyskland. om ock endast en obedlig. Man påstår till och med, att de svenska rustningarne förskrifva sig från franskt inlytunde, för att Sverge må kunna draga fördel at de händelser, som kunna inträffa. Den 10 Maj skritver gesandten: (furst Gortsehakoff) uttalade för första gången ör mig orden: Hertigdömenas union, i det han sade, att Tyskland ej skulle afstå från detta vilkor, men att det i utförandet kunde vara mer eller mindre fördelaktiga nyanser. och att Ryssand i så fall skulle gitva Danmark sitt bistånd. Det är er sak att, genom att cj vara för styfva på konferensen, göra uppgiften lättare för Danmarks vänner. Den 27 Maj skrifver han: V. kanslern uttalade, att han, enligt hvad han kunnat erfara, måste antaga, det man i Danmark föredrager monarkiens sönderstyckning framför personalunionen, hvilken sista skulle gjort det möjligt att bevara integriteten. Med alseende å Londonfördraget förklarade Gortschakoff, att han för sin del ej ville höra några förebråelser; t han varnat Danmark för de faror, dess poitik beredde det, och att han hvarken före kriset eller f. n. märkte, det Danmark fäste stor vigt vid monarkiens integritet... Jag (gesandten) hyser den tanken, att om danska regerin;en oförbehållsamt och fullständigt ville efterträfva personalunionen, skulle Ryssland arbeta ör denna kombination, dock utan att gå i krig. Wyssland såg häri det enda medlet att under ärvarande omständigheter bevara monarkiens ntegritet... Eders exc. vet väl, att hos Wienkabinettet den tanken sednast dykt upp, att förelå Danmark inträda i förbundsställning till Tyskand. Derigenom skulle monarkiens integritet yevaras. Enligt den hos danskarne förherrskande sigt, skall denna id helt säkert från deras ida förkastas; men om man kunde bortse rån en stämning, som kanske ej skall öfverlefra denna generation, måste man medge, att jelfva idn kan bära goda frukter, utan att den ehöfver skada den danska nationaliteten. Den kulle ej alskära för Danmark en framtida uteckling; den skulle anvisa det en ärofull plats ill följd af dess styrka till sjös; den skulle göra let möjligt för detsamma att bevara det bästa örhållande till de skandinaviska grannarne: den kulle möjligen ställa Sverge i samma förhållanle till Tyskland som före 1848; den skulle tormakterna endast komma Frankrike olägligt, nen denna makts roll tycktes under närvarande s ej ha varit sådan, att särskildt afseende bör ästas vid hvad som passar sig för den. Härdes. att om nmonarkien upplöses, skall yska kejsaren sannolikt förklara sig för storberigen af Oldenburg. Preussen skall sannolikt fven vara för densamma. Den 1 Juni rapporterar gesandten: Ryssland an. sedan England uppgifvit Londonfördraget, varmed Frankrike ej är missnöjdt, icke stå enamt i att upprätthålla det. Ryska kejsaren har nder dessa omständigheter bestämt sig för att fverlåta sina rättigheter till storhertigen af Olenburg, som enligt kejserliga kabinettets åsigt kall vara en mindre pinsam granne, mindre såande för Danmarks sjelfkänsla tin prinsen af mugustenborg, som i visst fall är en upprorisk ndersåte och uppträdt på ett rent af fendtligt t mot Danmark Englands plötsliga och srutsedda uppträdande i hänsyn till Londonördraget antages härstädes komma sig deraf. att e engelska statsminnen icke trott sig hos Dannark spåra någon lust att ingå på personalunioen med båda hertigdömena. genom hvilken engt deras, liksom enligt ryska regeringens åsigt wonarkiens integritet allena skulle kunna beva28 under den ställning som framkallats af kriet. Man ser här sakerna i det ljus. att morkiens integritet uppofirats i afseende på den are politiken. Efter att ha omtalt delningsmien, tillägges: Om liniens fastställande framilar svårigheter, skulle icke då tillfälle erbjuda ig att återvända till en basis. som. oförbehållamt antagen. ännu kunde låta oss bevara moarkien i dess integritet?? —I en rapport af den Juni heter det: Furst Gortschakoff antager. att e holsteinska ständerna skola bli hörda angånde de utsöndrade landsdelarnes öde, och att et finnes inflytelserika män i Holstein. hvilka j mtalat sig för prinsen af Augustenborg, och red hvilka man möjliges kan underhandla. så tt autonomien blefve betryggad åt den afsöndrade elen af monarkien, men monarkicns integritet pprätthållen. i det ett uttalande af dessa män unde af kabinetterna begagnas. I afseende på fredspreliminärerna och viloren för vapenstilleståndet yttrar utskottet slutet af betänkandet: ?Det kan icke betviflas, att den danska egeringen, då hon gick in på sådana vilkor, näste ha trott sig handla under en alldees öfverväldigonde påtryckning. Det måte vara klart för hvar och cen, att en fred, fsluten på en sådan grundval, skall sätta. Janmark i fara att utplånas ur de sjelftändiga staternas antal. Och afståendet af ela Slesvig skall uppoffra 200,000 danska lesvigare, hvilka öiverlemnas till det sorgigaste tillstånd, till ett audligt förtryck, som ntingen skall förorsaka ett utplånande af e bästa och ädlaste känslor hos befolkninen eller hålla en orons och jäsningens nda vid lif, hvilken blir lika sorglig för örtryckaren som för de förtryckta. Frågan lir då: om vi voro till den grad kutvade, tt allt forisatt motstånd var en omöjlighet, ch om vi efier ett ytterligare motstånd kulle vara utsatta för faran, att ännu värre. ww MK q ÅA MH NN or