Aftonbladet – 2 september 1864, sida 2

Den polska nationalregeringens i Warschau manifest, hvarigenom den uppdrager all myndighet såväl öfver personer och institutioner som medel åt en enda fullmäktig, Johan Kurzyna, och utnämner hr Demontowiez till fullmäktig för Skandinavien, ger Fedrelandet anledning till följande betraktelser: Man skall kanske tycka, att detta är betydelselöst, sedan resningen väsentligen är kufvad och folket vanmäktigt af blodoch enningeförlust. Detta ock icke sagdt. vad som skett kan älven vara ett tecken å, att man nu skall lägga all möjlig vigt på att ordna och fördela emigrationens kratter, och dessa ha efter revolutionen ofantligt förökats emot före densamma. Ensamt i Dresden, Paris och några andra större städer i Europa skall det finnas omkring 15,000 landsflyktige polackar; en stor mängd har begifvit. sig till Schweiz, under det andra rest eller äro på väg till Nordamerika. Det får ej misskännas, att dessa krafter skola vara af stor betydelse, när en gång vestra Europas folk resa sig mot den östra despotien, hvilken nu tyckes alldeles ohejdad framtränga. För det danska folket är en sådan resning det enda framtidshoppet; och vi böra derföre under alla omständigheter betrakta polackarne såsom våra naturliga vänner och bundsförvandter. De ha under sista kriget i tusental erbjudit oss sin tjenst, men försmåddes af regeringen, vare sig nu derföre att hon icke ville eller icke vågade bryta med Ryssland, hvars vänskap stått Danmark så dyrt, eller endast af militär edantisk ovilja mot allt friskareväsen. Man bör hoppas, att då striden om Slesvig en gång förnyas, skall regeringen i Danmark visa större energi och fördomsfrihet, och mottaga de förbund, som erbjuda sig. Det kan kanske vara ett godt förebud, att de danska krigsfångarne i Posen umgingos så mycket med polackarne, men afhöllo sig från umgänge med tyskarne, hvilket naturligtvis väckt dessas stora harm. Ofticerarne ha till och med tillsammans gjort den katolska erkebiskopen sin uppvaktning.4