Aftonbladet – 2 september 1864, sida 2

RAA uppskrämdt af det varnande ljudet af hundarnes skall. Blickande vildt omkring, såg han den unga flickans gestalt stå klar och tydlig i månskenet, och uppgifvande ett förfärligt glädjetjut, hoppade han manshögt upp från marken och rusade derpå fram mot henne med en galnings stormande anlopp. Fruktan öfverväldigade henne nu helt och hållet, och hon vände sig om och flydde för sitt lif. Det var icke längre en förstenande fasa som nedtyngde hennes lemmar likt bly, och förlamade nerverna likt elt slaganfall, utan en stark och naturlig instinkt af personlig fara, som fördubblade snabbheten i hennes fötter och förmågan att finna medel till räddning. Mellan henne och hennes fars hus höjde sig en bred och beqväm trappa, som ledde upp till terrassen. Instinktlikt vågade hon icke gifva sig der uppför, utan vände at nedåt den släta gräsmattan, tätt förföljd af den vansinnige. Det var en förfärlig kapplöpning. Hon kände hans flåsande under det han stormade fram i hennes fjät. Hon tyckte sig nästan känna hans brännande andedrägt i sin nacke. En gång såg honi månskenet den dansande skuggan af hennes förföljare verkligen nå hennes egen. Hon sprang häftigt åt sidan i sin förtviflan och uodgieck det grepp som hade varit nära att fatta sitt rof. Bålunda nådde hon en låg mur, som skilde hennes faders mark från en grannes; endast kännande att hon måste ila rakt framåt, hoppade hon öfver den utan att veta huru, och-störtade fram mot en öppen port, som hon såg framför sig, och som hon hoppades skulleleda utåt ga: tan. Hon hörde sin förföljares glädjetjut i det han med ett kraftigt hopp svängde sig öfver muren och derpå det dofva-dunsandet af hans fötter mot gräsmattan, då han kom ned tätt bakom henne, och fasan af detta ögonblick var nästan outhärdlig. Dessutom kände hon huru krafterna började svika henne, och att hon ej många sekunder skulle kunna fortsätta detta häftiga språng; men räddningen var närmare än hon vå