Joch behof, som kanske ej på länge, kanske Itill ängbåten hustru och döttrar, hvilka sko till Lysekibl, eller kanske till Marstrand, MEL MICURHVOS, Ull UCL INCA albanSs DeIOTdringssätt går förtvifladt fort. Man är inkastad i en laterna magica, der man sjelf jemte alla öfriga föremål, oupphörligt kastas huller om buller. Den resandes själ är såsom en fotografisk plåt, hvilken sekundvis erhåller bild på bild. Det beror på att ständigt vara preparerad, att ögonblickligt förmedla de särskitda intrycken. Man kunde kalla det gamla sättet att resa för episkt; allt gick tull väga med en grundlig Jlångsamhet, som lät föremålens yttre konturer utveckla sig i hela deras bredd. Det moderna resesättet är mera lyriskt; bilderna äro koncentrerade och aflösa hvarandra plötsligt, såsom stroferna i en ballad. Se här några sådana bilder, utan anspråk, utan den aflägsnaste tanke på .cen monumentala konsimessigheten i sädana skildrinvar som Sydfruktert och Diamanter i tenkolX, för hvilka arbeten vi hysa den allvarligaste beundran, utan att våga mnalkas deras kolossala och vördnadsväckande former. Det vore som att slå upp ett litet nomadtält vid sidan af Egyptens pyramider eller ett tittskåp vid sidan afen granitsfinx. Hu! det går en frossa genom märg och ben vid blotta tanken derpå. En vacker morgon alltså — det var för öfrigt mulet och regnade duktigt — gingo vi ombord på ?Svea?, kapten Nylen. En hviftande näsduk på skeppsbrokajen, några dito vid Biskopsudden på Djurgärden och en he! mängd taddrande under ett tak at paraplyer, från utkiksberget på Vermdön, saluterade vår afresa. Ack, en liten fladdrande hvit näsduk har Htid väckt bos mig ett poetiskt intryck! Den är såsom en hjertlighetens och sympatiens parlamentärflagg, utvecklad just i det ögonblick man aflägsnas från hvarandra. Den innebär en antites, men en som är osökt. Den är blott ett barnsligt tecken, om man så vill; men den betyder icke desto mindre en förening uf känslor, tankar aldrig förut, varit så klara och hiliga. Se der eh gammal tjock herre, som lt a för att bada. Det synes mycket väl på den gamle herrn att han förslöats i hvardagsmessighetens trampqvarn. Han har på mycket länge icke begagnat sin näsduk till annat än dess inskränktaste ändamål och att torka svetten ur sitt allt mera skinande ansigte. Nu börjar fartyget aflägsna sig. Hustrun och döttrarne, bildande en framstående grupp på fartygets akterdäck, hvifta i uni son sitt afsked till den på stranden qvar-. stannande familjladren. Nu måste också han fram med sin nåsduk, för att svara l: på samma sätt. Allt läncre aflägsnar sig! tartyget, allt otydligare vlir gruppen på däcket och allt ifrigre hviftar den gamla, 1 tjocka herrn med sin näsduk. I hans an-l; 1 6 i ) sigte uppstiger ett uttryck af värme, som icke härleder sig blott från svettperlorna,!s och han mumlar sakta för sig sjelt: När allt kommer omkring, häller jag ändå bra mycket af de der?, hvarefter hun tillägger: Coch det skall bli bra trefligt att i höst återträffas vid brasan och tebordet.s Kan-j) ske ser han dereiter sig omkring med en 1 förlägen min och smyger näsduken tillbaka : i fickan. Der se vi ett par gamla fruntimmer, hvilka följt en bedegad väninna, som skall ve-, dervåga sitt dyrbara lif på en äfventyrlig färd ull Furusund eller Dalarön. De gamla damerna börja det mest förtviflade viftande, så snart ångbåten lagt ut ett par tum från kajen. De luta sig öfver kajskoningen och låta sina näsdukar fladdra ötver vägen, likt stortoppsvimplar i en orkan. De väcka allmänt uppseende och en sjöman gör sig re-l dan färdig att rädda dem, ifall de skulleli plumsa i. Men de akta sig väl. De sesig8 omkring med ett blandadt uttryck af rädsla i och triumf. Man har bemärkt dem, manjq har sett att de ha en väninna, som har råd e att göra resor, och : an har observerat de-v ras deltagande för henne i hennes kritiska belägenhet. Deras ansigten uttrycka allt mer och mer en starkt medveten känsla af stoicism och heroism, och när ångbåten försvunnit, sloppa de sina näsdukar på sig, säsom vore de trofeer, eröfrade i en allvarsam sjöbatelj. Här åter står en annan grupp. Det är tvenne älskande som skiljas. Han skall fara js bort, på ett år eller kauske på längre tid,uv och hon skall derunder stanna i sitt hem. Fartyget sättes i gång och bennes lilla hand börjar genast vifta med den lätta näsdnken. Den fladdrar ut såsom ett smalt, hvitt band, som tyckes vilja snärja och binda honom. Den oafvända blicken skjuter glänsande blixtrar, och hvarje höjning och sänkning af hennes hand tyckes liksom säga: 7O, vänd åter, dröj icke länge borta; du har aldrig varit mig så kär som i detta ögonblick. Bredvid henne står en annan qvinna, som redan är äldre. Också hon vinkar afsked ; till det bortilande fartyget; men handen är långsam och matt samt näsduken är tung afls tårar. Det är en moder, som skilts vid sin 2 son, hvilken beger sig ut i verlden allena, kanske för att söka sin lycka, kanske för att återvinna en helsa, som hotar att bry-v tas. Modren kan icke längre se för fram-v brytande tårar, men hon ger dock fortfa-L rande afskedstecknet. Det säger: ?O, farI väl du käre, du dyre, som jag burit vid mitt hjerta, du skall aldrig gå ur mina tan-!q kar, men jag ser dig aldrig ter på jorden!? n Ynglingen står på fartygsdäcket och stirrar8 på det vinkande tecknet. Snart har detft försvunnit; snart har också stranden för-. svunnit; oceanen öppnar för honom sinla famn. Han styr djerft allt längre och längre. Slutligen styr han så långt, att han vi ej mera hitiar tillbaka till den strand, hvarifrån hen for. Men för hans inre blick! . framstår den ofta. Han ser sin moder ståv å den och hvifta med sin näsduk. Hans8 jerta åldras, hans hår grånar; lifvets dim-yj mor, ouppnådda önskningar, felslagna begi räkningar, tysta sjelfförebråelser, bhopa sigH omkring honom, men denom dimman ser han ständigt ännu det hvita tecknet i sin; moders hand, som vinkar i ett aflägset,!y,