Aftonbladet – 1 september 1864, sida 3

; hvita tecken, är för honom symbolen på el -Islutlig frid, ett slutligt uppnående af hem I mets, om också icke det jordiska hemmet I strand. Vi passerade Waxholm utan salut oct I hade redan hunnit leta oss genom skärgår iden, när middagstimman kallade passage I rarne tillsamman. Det är en stor skilnad jsåsom säkert något hvar funnit, mellan be tydelsen och karakteren af en måltid på er Jängbåtsfärd och på en jernvägsresa. Se här huru det går till på jeruvägen. Tågel stannar. Konduktören rycker upp vagnsdörren och ropar: ?Tolf minuters uppehåll.? Alla passagerarne störta om hvarandra in i restaurationslokalen och hugga tag i hvad som först faller i ögonen. Man börjar med torta och fortsätter med smörgås; man tuggar som en benqvarn och sväljer i vrångstrupen. Det är ingen metod alls. Hvar Toch en sitter under tiden med spända öron och stirrande ögon, för att uppsnappa stationsklockans första ljud. Nu ringer det och alla störta huller om buller, lemnande Jhalftömda buljonskoppar och knappast påbegynta beefstekar 1 sticket, till disken för att betala, och så in i kupterna. Mon har emellertid ätit så godt det lyckats och är oändligt glad öfver att åter befinna sig i hvinande fart mot det utsatta målet. Helt annorlunda går det tillväga på ångbåten. Måltidstimmarne göra här intet afbrottiresans fortgång, men de utgöra för de flesta ett desto välkomnare afbrott i den enformighet, hvarmed tiden framskrider på sjön. När en stackars karl en hel förmiddag sysslolös kringdrifvit på däcket och sett på bara himmel och vatten, är det verkligen förlåtligt om han börjar längta efter en sup och en smörgås med hvad mera som följer. Måltidstimmarne på en ångbåt blifva resans tidsmätare och egentliga stationer. De emotses med längtan och man uppehåller sig vid dem så länge som möjligt; man har så oändligt god tid dertill. Man underkastar restauratörens rätter den grundligaste kritik på samma gång man mönstrar det församlade sällskapets fysionomier och toiletter, nemligen i det fall att icke sjögången förorsakar oförmodadt uppbrott. Sjösjukan är verkligen förfärlig och dess offer djupt beklagansvärda. Men jag vågar icke en beskrifning åt det bållet; dertill fordras en Wallenbergs penna. Jeg vill blott nämna att de två första rätterna knappt voro serverade ombord på Svea?, innan två tredjedelar af sällskapet Hlemnat sina platser tömma, icke till ledsned för restauratören, som alltid tar sin betalning till fullo. Sednare lockade den begynnande aftonsvalkan de flesta passagerarne från salong och hytter upp på däck, och jag begagnade detta tilltälle att göra min generalmönstring. Den lilla konversationssalongen på akterdäck är, på ett par platser när, upptagen af små mamsellerna N., förhoppningstulla plantor ef hr och fru N., af Skeppsbroadelns grädda. De hafva så beqvämt och så ogeneradt som möjligt bäddat sig kring sofforna, der deras ögon glänsa fram mellan hvita kuddar och bruna lockar. Ibland resa de sig upp och titta i de omgifvande speglarna, hvarefter de ånyo lägga sig med en gäspning. De stackars ungarne ha mycket tråkigt och drömma säkert om den ljufva stunden i höst, då pappa ger bal i sin våning. Utanför nämnde konversationssalong ir en bänk, der fyra herrar, två om två, sitta dos å dos med hvarandra. Hvardera paret athondlar ifrigt politik. Det är danska frågan som är å bane. På ena sidan kommer men öfverens om alt skandinavismen är en galenskap; på den andra finner man det klart som dagen, att ett Skandinavien är lika naturligt som nödvändigt. I närheten, vid relingen, sitter en fru af mina bekanta och konverserar med en flamländare, gammal turist till professionen. Samtalsämnet är Stockholms kafter. Flamländaren beklagar sig grufligt öfver det kaffe, han fått hos De la Croix på Norrbro, sägande sig ämna afråda alla resande från att besöka stället. Frun tröstar honom med att Stockholmsboerna ej blifva bättre serverade, försäkrande derjemte att De la Croix t på gammalt, godt oci torrt höfrö fullkomligt uthärdar jemförelsen med hans kaffe. . Icke långt från detta par sitter ett litet! kotteri. bestående af musici, en begåfvad kompositör på modet och några medlemmar at kongl. hofkapellet. Samtalsämnet utgöres af konserter, operor, sångare och sångerskor. Aj, aj, sådana kritiker! De ärol värre än B—ns i Posttidningen. (Slutet följer.) am So