Aftonbladet – 1 september 1864, sida 2

I djupa andetag blifvit öfvertygad att hennes rörelse ej kunde väcka honom. Hon släckte derför ut lampan och smög sig sakta ut ur rummet, återhållande sin andedrägt, till dess hon fann sig lyckligt och väl utom hus. Dörren, genom hvilken hon aflägsnade sig, var en särskild utgång, ledande till en rymlig terrass, som sprang fram öfver trädgården. Dess stenbalustrader och breda frappsteg skeno nu hvita och glimmande i det klara, försmältande månskenet. Medan hon stannade för att draga andan och samla alla sina själsförmögenheter för utförandet af det värl hon hade åtagit sig, kunde hon icke undgå att beundra det skådespel som nu utbredde pig framför henne. Der låg trädgården, i hvilken hon hade lekt så mången barnslig lek och drömt så mången qvinlig dröm, sittande i skuggan af dessa mörka cypresser och vändande sitt unga ansigle så att hon kunde uppfånga den vindflägt, som rörde deras Nviskande grenar, och som kom raka vägen från Moabs kullar, hvilka på långt afstånd sammansmälte med den klara sommarhimmeln der ofvan. Och nu, på sista tiden, midt under alla belägringens faror och fasor, hade hon i vandrat utåt denna jemna gräsmatta tillsammans med Esca, undrande huru hon kunde känna sig så lycklig medan allt omkring henne var strid, jämmer och elände! Denna tanke sporrade henne till handling, och hon skyndade hastigt framåt; men den sköna, praktfulla taflan, som hon uppfångade i en enda blick, inpräglade sig nu och för alltid i hennes själ. Under henne, här svarta som ebenholts, der glittrande likt ytor af poleradt stål, lågo de skarpt aftecknade terrasser och jemna gräsplaner som tillhörde hennes faders ståtiga hem, här och der punkterade med höga, raka Cypresser, pekande mot himmeln, och bevakade af de röda stammarne på mången ädel ceder, som kastade sina vridna grenar högt upp i den nattliga skyn. Der bortom glimmade den Heliga stadens smältande spiror, dömer och tinnar i det