Aftonbladet – 1 september 1864, sida 2

ning skapande gestalter, fantomer och situationer, hvilka de aldrig förr kunna hafva erfarit, och för hvilkas ursprung de derför hafva svårt att göra sig reda. Men alla klasser och alla åldrar måste, om de tala sanning, erkänna, att de en eller annan gång känt blodet stelna i sina ådror, huden sticka, andedrägten hämmas och hjertat resa sig upp med det förtviflade mod, som härrör från liflig förskräckelse, då de trodde sig i närheten af något spöklikt föremål, hvilket slutligen gäckande försvann, endast qvarlemnande en dunkel ovisshet, som hvarken tillfredsställde deras nyfikenhet eller betryggar dem för en ny hemsökelse af samma art. Mariamne var i ett särdeles lämpligt tillstånd för att blifva ett offer för en dylik öfvernaturlig synvilla. Hennes kropp var försvagad af brist på föda, ty i likhet med de öfriga hade hon måst bära sin anpart af de umbäranden, som åstadkommo så mycket lidande uti staden många långa veckor innan det slutligen upphörde, Hon hade på sista tiden utstått mänga ansträngningar, hvilka ännu mera tära på själens än på kroppens krafter; och framförallt hade hon under de sista få timmarne legat på en verklig sträckbänk af alla möjliga själsqval. Det var således icke underligt, att hon för några ögonblick kunde blifva ett rof för en häftig och oförklarlig förskräckelse. Gestalten, som ännu alltjemt satt med ryggen vänd åt henne samt vaggade fram och tillbaka, samlade nu en handfull stoft från den förfallna bassinen och strödde det med sina långa armar öfver sitt hefvud och sina axlar, i det han oupphörligt i en vild, hemsk, sjungande ton mumlade: Tvätta och bli ren! Tvätta och bli ren! Han inbillade sig tydligen vara allena och fortsatte sitt enformiga bestyr med den dystra ifver och det ändlösa upprepande, som utmärker den vansinniges handlingar. Då Mariemne efter en stunds förlopp insåg att hon icke var bemärkt, samlade hon heln sikt vand för att eftersinna kved hon