Aftonbladet – 31 augusti 1864, sida 3

SSäg mig det värsta, min far. Jag kan nöra det.s Han fann det lättare nu sedan han börat, och han kunde nu reta upp sig till en konstlad vrede då han skildrade den föresående dagens händelser — de anklagelser som tramstälts af Johannes af Giscala, runsakningen inför Sanhedrim, hans egen snapphändiga räddning, och de båda hrottsingarnes bekännelse af den dödliga synd, hvilken de tycktes sätta en ära och en stolthet. Han kringgärdade sig med alla en entusiasts och tfanatikers sotismer. Han nurrade sig sjelf att tro det hun blifvit förfördelad och djupt sårad af den dömdes affall, och yttrade sig med en eldig vältalighet, som skulle bragt Mathias och hans embetsbröder på hans sida, älven om Johannes anklagelse hade blifvit bevisad. Flickan stod alldeles bedölvad och kutvad hans våldsamma hättighet. Slutligen utor han äfven mot henne för det hon så itrigt lyssnat till hennes egen farbrors vildu läror, och för det hon vänskapligt umgåtts med den främling, som han hade varit den lörsta att uppmuntra och välkomna under sitt tak. En gång sökte hon göra invändning till Escas försvar, men han tystade henne innan hon ännu fullbordat meningen. cMin fart, sade hon, ehuru han var en hedning rättade han sig dock efter vårt folks bruk; ehuru en främling, har jag dock hört dig sjelf säga, att ingen krigare i våra leder slog hårdare slag iör den heliga staden än vår gäst, än den teppre och redlige Esca! Här ufbröt hon henne med en förbanelse. Dotter af Ben-Manahem! — den dag då du åter vågar uttala detta förbjudna namn. må dine ögon bli duakla, dina ben