tidigare intimare förhållande till Danmark och ställde sig i ledet af de vänskapliga makter, hvilka alla på samma sätt deltagit i Londontraktaten och deriöre blott i förening trodde sig böra upprätthålla densamma. Anledningen till deuna förändrade hållning mäste, enligt gretve Manderströms depesch, sökas i de väsentligt förändrade förhållandena. Då det förhandlades om en förbundstraktat, gick nemligen den Danmark hotande faran icke vidare än till ett inflytande på Slesvig från Tysklands sida; genom de till. dragelser, som följde kort efter konung Fredriks död, blef det deremot fråga om at! sönderstycka Danmark. Härom må man öfverlemna domen åt Sverge: men när greive Manderström, i det han träder tillbaka, uttalar den öfvertygelsen, att förhandlingarne om förbundet med Sverge hade gagnat Dun. marks suk under striden med förbundet, ge nom det uppseende de väckt uti Europa, då är det utan tvifvel han, som i detta hänseende råkat i en villfarelse. Det torde i så dant hänseende vara tillräckligt att påminns om, att det var i förtroende till, att äfven Sverge-Norge delade tanken om en solida. ritet i nordens sak, som planen uppgjorde: till att börja den förestående striden mec Tyskland och försvaret baseradt på Danne virke; att det var i förtroende härtill och efter gamråd med svensk-norska regeringen. som det afgörande svaret till förbundet aj den 27 Augusti affattades, samt att tror härpå var ett medverkande skäl derull, at författningen af den 18 November vidtogs. Slutligen har grefve Manderströms försäkrar af den 16 November svärligen varit utar allt inflytande på denna författnings stad rästelse. Förhundlingarne med Sverge on rörbundstraktaten halva derför på ett skic kelsedigert sätt ingripit uti Danmarks ange lägenheter; men till gagn för Danmurk hatv: de säkert icke varit. mA