Aftonbladet – 27 augusti 1864, sida 3

S h h bre mr I ) kunnigt var det kronprinsen, som fi neslandet haft lif och blod osparda, äfven för dess väl och medborgares trefnad uppIville derföre nu förklara meningen hafva för kommande tider bevitltnas att folket i glädjen öfver sin närvarande lycka ej förgätit der konungahus, som man hade att tacka för denna lycka. Förslaget antogs med allmänt och lifligt bifall — tilläggande Longberg att han trodde sig veta att lika beskaffad motion skulle väckas samma dag hos adeln. Talmannen anförde derefter att allmänt fäderoffrat en högst betydlig del af sin enskilda förmögenhet — och derför hemställde tal mannen, (som, märk väl, enligt riksdagsordningen icke eger moltionsrätt) att äfven kronprinsens hofstatsanslag ulle höjas i samma förhållande som för konungen projekterats. Häri instämde Longberg med glädje — och anförde att som hertigens af Södermanland i staten anslagna summa äfven vore, efter hvad Longberg med säkerhet erfarit, otillräcklig, så ansåg han att äfven den borde ökas. Allt detta gillades af ståndet enhälligt, utom af två ledamöter från Kronobergs län, som förklarade sig ej ha något emot hvad Hyckert föreslagit, hemställande dock att hans åtgärd skulle hvila tills adelns beslut i frågan blef kändt; men derå fästades icke afseende, utan beslöts att ärendet i sin helhet genast skulle till statsutskottet remitteras. Hufvudsyftet var nu genom en lång omväg vunnet; men ingen ros ulan taggar, och sådana uppenbarade sig i skepnaden af en bland de två ofvan omförmälda genstörtiga ledamöterna. Petter Johansson från Kronobergs län ingaf nemligeu den 20 April ett anförande, hvari han uttryckte sin fruktan att den af honom den 13 nästföregående gjorda framställning i anledning af Hyckerts motion om hothållningssummans fillökning mindre tydhgt blifvit uppfattad. Han a varit att han mot samma tillökning ej hade något att anmärka, om staten dertill hade råd utan bevillningens ökande; vidare hade han begärt att Hyckerts motion skulle hvila på bordet, hvilken begäran han trodde var grundlagsenlig; men sedan motionen det oaktadt genast remitterats till statsutskottet, och riksdagsfullmäktigen Elfstadius blifvit förmådd att återtaga ett i nästföregående plenum (den 17:e) ingifvet och uppläst antörande, så ville dock P. Johansson hafva sin mening i protokollet intagen. Men nu blef talmannen svårligen förgrymmad och förklarade ursäktligt att P. Johansson såsom nykommen icke kände den ordning han hade att iakttaga vid sina rättigheters och skyldigheters utöfvande. Derom ville talmannen honom undervisa. Så skedde ock, men dervid begick denne dock det stora misstaget att förbigå hvad riks dagsordningen stadgade, framhållande ståndets enhälliga beslut att all öfverläggning i ämnet skulle innehållas till dess statsutskottet yttrat sig. Då detta beslut tagits, var det ur sin ordning att begära frågan på bordet, och ståndet hade icke heiler derå fästat afseende. Hvad som passerat i anledning af Elfstadii yttrande hade ståndet ej ansett vara af den vigt att derom något i protokollet borde förekomma. Dermed borde hvarje fredsälskande man vara nöjd, och för sin del skulle talmannen, med all den förmåga han egde, söka bibehålla det goda förstånd, den enighet och det lörtroende, som hittills varit rådande inom ståndet, förmodande att alla försök deremot skulle vara fruktlösa. Då Jonas Hindriksson, äfven från Kronobergs län, derefter förmälte sig vilja instämma i Petter Johanssons yttrande såsom rättvist, svarade talmannen derpå, att den förstnämnde vid slikt förevetande äfven på sig borde lämpa den undervisning som Johansson erhållit. Kort efter riksdagens öppnande inbjödos ständerna att närvara då hertigen at Södermanland undergick förhör i kristendomen, konfirmerades, första gången begick : nattvarden samt slutligen aflade trooch huldhetseden. I anledning af förstnämnde förhör yttrade bondeståndets talman till protokollet, att alla närvarande icke utan djup rörelse och beundran afhört hertigens stora och djupa färdighet i alla sina kristendoms stycken. Presteståndet föreslog ?att till ett vördnadsfullt och välgörande minne af de högst märkvärdiga dagarne? låta — pregla en medalj. Men i bondeståndet väcktes ett . annat förslag af Johan Wessing från West-. manland. Att åt nordens barn nu och everdeligen kunna framställa de dyrbara (ofvan anförda) händelserna gillade han visserligen; men han kunde ej annat än lifligt misstycka och med obehag höra projektet om en medalj, detta alldagliga och förslitna påfund såsom härold, ty detta stela, kalla, tunga metallstycke talar icke till bjertat; den skulle inom några år bli uppsmält, eller som det andra klingande myntet gå ur landet och utbytas mot yppighetsvaror. Nej, en aldrig fallande, aldrig sig upplösande minnesvård borde resas, och deriöre föreslog Wessing alt näst titelbladet å de förväntade, förbättrade kyrkosångerna (Psalmboken), afsedda att röra hjertan i ett upplystare tidehvarf — skulle anbringas en de höga händelserna värdig relation, den. hvar och en finge läsa för att eldas för religionen, högakta konungen och det kungliga huset, vörda samhällslagarne och rikets höglofliga ständer, som rest en minnesvård den hvarje undersåte fick tillfälle att skåda. Motionen beslöts skola medstånden delgifvas och till bankoutskottet remitteras. Presteståndet delgar sitt förslag åt medståndeu 1 som biträdde detsamma, bondeståndet med fasihållande af sitt förslag derjemte om den märkliga tilldragelsens (hertigens konfirmation-m. m.) beskrifvande nästefter titelbladet på de nya kyrkosångerna, Denna åtgärd blef dock icke bringad till verkställighet. RIKE S. FRANKRIKE. I Paris har i dessa dagar furstinnan Marie Amparo Crartorysky aflidit. Hon var dotter af enkedrattning (Christina af Gnanion i han NM vm fm RR FA ——BR