Iana, for tolkens Irinet och sjell Destammelserätt, förde oss in i det sjelfmotsägande, i det oklara, allt djupare och djupare in deri, ända tills enighet och handlingskraft voro försvagade och den entusiasmenlåga släckt, som blott tändes, der stridens föremål är en klar och stor tanke. Danska folket har varit ett offer för den brytning i de folksoch statsrättsliga beeppen, som afspeglar sg i de sista 16 ns historia, striden mellan ?den gamla och den nya rätten?. Folket kan för hvad som skett göra anspråk på all den ursäkt, som ligger häri. Hvarje menniska kan fara vilse; men det är blott dåren, som förblifver i sin villfarelse?. Har det varit vår olycka, att vi icke haft någon princip, emedan vi blifvit otrogne mot den princip, som varit kärnan i vår tankegång, pånyttfödelsens bad för folkanden, så gäller det nu att åter gripa den, att få den fana höjd, som alla kunna se och samlas under. Ty, som sagdt, striden är icke slut. Vi hafva den uppgiften att om möjligt, återvinna hvad det danska folket nu förlorat, nemligen de danska slesvigarnes nationella rätt — Sydslesvigs förlust är mycket äldre. Vi hafva den uppgiften att bevara friheten eller åtminstone rätten och utsigten till frihet och den nationella tillvaron för den del, som återstår af det danska folket. Vi hafva den uppgiften att, om möjligt, bereda våra efterkommande ett lyckligare, större och ärofullare nationallif än det, som vi fört såsom medborgare i den dansk-tyska monarkien eller kunna föra i det Danmark som blir qvar, om hela Slesvig är förloradt. Men skola vi uppnå något, ehvad det än må vara, skall tiden icke föra oss djupare och djupare ned i politisk och moralisk förnedring, ja till nationelt utplånande, så måste vi klart inse hvad som är vår princip och hvad dess innehåll kräfver, måste vi välja vår ståndpunkt, intaga den hel och hållen och häfda den orubbligen.? Ett sådant uttalande skall naturligtvis vara å visst sätt välkommet för en eller annan svensk publicist, som finner ett nöje att instämma uti den reaktionära krokodilgråten, för att på sådant sätt söka undergräfva de svenska sympatierna för Danmarks frihetsoch nationalitetssak och känslan deraf, att den äfven har någon betydelse för det öfriga Norden; man hör dem också redan utropa: se blott hvilket erkännande! är det icke detta, som vi alltid ha sagt? Eiderpolitiken kunde icke lyckas; hvarföre ha då de skandinaviskt sinnade i Sverge med så mycken värma omfattat densamma? Vi göra härvid endast i förbigående den anmärkningen, att detta alltid, som skulle beteckna längvarigheten af en dylik öfvertygelse, i sjelfva verket icke sträcker sig längre tillbaka än till det ögonblick, då det började visa sig, att vår revering, efter att förut under åratal ha med ifver understödt och uppmuntrat Eiderpolitiken, såsom den enda hällbara och äfven med våra intressen öfverensstämmande, skulle lemna den isticket, när det på allvar gällde att häfda densamma. Hvad oss angår, så har delningsprojektet alltid haft våra sympatier för sig, alltsedan det år 1848 först med värma förordades af Fedrelandet och året derpå af H. E. Schack, och vi ha alltjemt ansett en sådan lösning som den för Danmark önskligaste, emedan man derigenom borde kunna få slut på de schleswig-holsteinska agitationerna och genom en raftig nationalutveckling göra en ända äfven på Hjemmetydskeriet? i dess mångfaldiga former. Men, medgifvande att en sådan sakernas ordning säkerligen vore den önskligaste, ha de nationelt-liberala i Danmark gjor: det påtagligt, att förslaget härom vore opraktiskt och icke kunde leda till något resultat, emedan Danmark derigenom skulle öfvergifva den rättsgrund, hvarpå det i sin tvist med Tyskland Tugnt kunde stödja sig, med någon säkerhet för att få understöd af de makter, som garanterat det en oqvald besittning af Slesvig; emedan Tyskland i alla händelser fordrade hela Slesvig och icke ville höra talas om en delning, liksom äfven slesvigarne sjelfva, såväl de tysksinnade som de dansksinnade, voro emot hvarje delningsförslag, och slut: ligen Sedan Eidern och Dannevirke utgjorde den enda strategiskt hållbara gränsen och en gränslinie efter nationaliteterna vore snart sagdt omöjlig att draga. Det finnes visserligen åtskilliga herrar och män, :som nu efteråt berömma sig af sitt förutseende och som fordra att det nationelt-liberala partiet i Danmark på förhand skulle kunnat beräkna alla dessa isanning vidunderligt kombinerade olycksomständigheter, som bragt Eider-politiken på fali. De borde således ha kunnat inse, att Fredrik VII skulle dö just i det svåraste och mest olägliga ögonblick, och att detta dödsfall skulle omintetgöra den nordiska alliansen; de borde insett, att hr von Bismarck, härigenom uppmuntrad, skulle besluta sig för att spela ett högt spel och göra en storartad diversion emot den tyska demokratien; de borde förutsett drottning Victorias eftergifvenhet för sin tyska måg och att både England och Frankrike. oaktadt alla sina förpligtelser och allt hvad de på sednaste tiden sagt och gjort, skulle lemna Danmark åt sitt öde. Ja, ade de blott kunnat förutse dessa och en mängd andra samverkande omständigheter, då hade de utan tvifvel gjort klokast i att genast bjuda Tyskland icke blott halfva, utan hela Slesvig, ty resultatet skulle ju då blifvit detsamma som nu, men med besparing af mycket blod och stora krigskostnader. Vi tro emellertid, att det till ursäkt för denna de nationelt-liberalas i Danmark brist på förutseende kan anföras åtskilliga ursäkter; bland andra den, attsamma förutseende saknats hos många europeiska statsmän. Bland flera sådana skulle vi nu endast vilja nämna en, hvars autoritet våra efteråt så kloka och förnumstiga publicistiska medbröder säkerligen äro mycket böjda för att erkänna; det är h. exe. grefve Christoffer Rutger Ludvig Manderström. Han har i prent tydligen ådagalagt, att han aAnesse Fider-nolitiken vara den enda förja rr ID — hb mr rr Am m ff fd — mA Pe mr rm