Aftonbladet – 25 augusti 1864, sida 2

äller lör oss att befästa vår egen frihet ch att återuppväcka gammal nordisk kraft ill ej blott egen, men älven andras fr ing, det gäller, att vi hellre i morgon, än ölvermorgon, må kunna stå som ett folk, ad utrumque parentus, väpnadt i massa ch enigt på tinget, man vid man, icke tånd mot stånd. Det fordras för detta änlamål, alt vi tänka litet högre än till pulpeten eller disken, och litet längre, än för lagen, att vi vaka i stället för hålla evig esta, att vi vilja ihärdigt i stället för att lott önska fromt, att vi lägga allvar i 1esen och ridderlighet i allvaret, att vi skapa det medborgerliga lifvet en frisk anda och jfva våra senor till manlig idrott hellre, in tungan till filisterkäbbel. På detta sätt skall värt gamla land ega en framtid och äfden ännu unna oss ett blad, på detta sätt skola vi ej behöfva blygas att?föra nordens runor med den äran?, men förtjena att blifva sökta i stället för att söka, på detta sätt skall den principala ställningen4, om hvilken vi ej längre inbördes tvista, komma at sig sjelf, icke på grund af några paragrafer i en konvention, utan på grund af en förtjenst, som är sann, och af en folklig makt, som är mer än en vältalighetsfras. Sardinien har visat oss, huru friheten samlar hvad väldet skingrar, det är ett exempel, ärdt att efterfölja, och det är på denna väg det återstår för oss, att ännu vinna nåsot af hvad vår diplomati nyligen förfelat och vårt svärd uraktlåtit. Vi hafva yttrat det, rollerna äro ombytta. Den skandinavism, som efter detta är ensam möjlig, är på sätt och vis till och med specifikt svensk. Den har till program, icke att annektera, men dock att taga i sitt skydd, icke att vara öfvermannen, men dock att vara förmannen. Vår halfö har icke längre att af Danmark vänta en sådan vinst, ett sådant tillägg af kraft, som ännu för ett hallt år sedan, men för säkerhetens skull är något likväl alltid bättre, än intet, och ätven det mindre kan blifva at betydelse, om det riktigt begagnas. Blotta sammanslutningens intensitet kan här ersätta mycket, och, om jag icke misstager mig, skall den åsigten snart blifva temligen allmän, att med de förhållanden, till hvilka Danmark nu blifvit reduceradt, skulle en skandinavisk union icke kunna tänkas, der icke den danska Ssjelfständigheten inom förbundet? komme att underordnas högre intressen och till och med att göra några ofler. En blott mer eller mindre formell förening, i hvilken Danmark endast placerade sin rona bredvid den svenska och norska, men vr öfrigt lefde sitt lif för sig utan allt närmare samband med halföns politiska verksamhet och utveckling, vore numera mindre, än någonsin, på sin plats och skulle i sanning föga båta Danmark sjelt. Föralla danska män, hvilka hafva hjerta nog i bröstet, att känna hvad allting gäller i detta ögonblick, och nog blick för att inse inför hvilket alternativ deras land från denna stund betinner sig, skall det säkerligen också klarna allt mer och mer, att frågan icke längre kan vara om en nordisk union rätt och slätt, utan om att göra en dylik union till en sanning, till ?kött och blod?, till ett organiskt helt. För att sammanfatta mig: Skandmavismen har genom händelsernas makt fått en annan utgångspunkt och betingelserna för idgens genomförande till den samlade skandinaviska racens verkliga fromma och till betryggande af en gemensam framtid hafva i och med detsamma blifvit modifierade. Men detta är icke detsamma, som att skandinavismen skulle för allo fallit, det synes mig snarare så som om denna erbjöde sig nu som ett politiskt moment med större chancer än fillförene. Det är ettträd, som icke kunnat uthärda stormen i sin förra jordmån och på sin fordna plats, det flyttas till en bättre och erhäller gynnsammare vilkor för sin växtlighet. I sjelfva verket ruktar jag ej heller några rätt allvarsamma argumenter häremot, undantagandes ett. Jag har förutsatt, att Danmark befinner sig för närvarande i det läge, att dess existens som fullt sjelfständigt land är satt på en hasard, så vida det ej finner ett stöd i ralföns beslägtade folk, och att det derför icke längre kan bli fråga om att det på egen hand skulle kunna spela en roll i norden. Detta kan vara att se sakerna för mörkt och i en falsk dager. Hvilken är då Danmarks verkliga ställning för ögonblicket? Denna fråga förtjenar, jag medger det, en särskild undersökning; jag skall ej heller undandraga mig, att i några följande artiklar lemna åtminstone spridda bidrag ill dess besvarande. Amnet är fullt af svårigheter och man löper dervid lätt fara utt röra vid ömma punkter, men för att situationen må fattas klart, en situation, som dock äfven rörer oss andra, huru vi in helst betrakta saken, som skandinaver ller blott som grannar, är det nödvändigt, utt intet döljes och att allt blifver sedt från ula sidor. Alltså, hvilken är Danmarks och det danska folkets verkliga ställning i lenna tidpunkt, morgonen efter ett slutadt rig, hvars program å fiendens sida har varit tiat justitia, pereat mundus?, aftonen öre en fred, hvars motto synes skola blifva let oblidkeliga vie victis?? Orv. Odd. Underrättelser från Danmark. Undersökningen om Dannenirloes autmmmando