Aftonbladet – 24 augusti 1864, sida 3

sig tillbaka, men upphanns vid Moorfield i Virginien af unionsgenerelen Averiles kasualleri samt blef totalt slagen och förlorade 600 man. Sydstatstrupperna hade den 6 dennes gjort ett härtigt uttall mot Grants belägringshär, men de blefvo med betydande förlust tillhbakaslagna. Unuiouseskaderns be ragut, hude med sivu pans de fästen, som beskyd 5 dennes med 17 pansurängare, försedda med grott artilleri, Inträngt i sjelfva hamnen och botade bombardera siaden så vidt den ej kapitulerade. Krigsministern i Washington hr Stanton hade mgifvit sin afskedsansökan. , amiral Farflodta gätt förbi JTobile, samt den OR TEEN (InsEnåt.) Om klagomål, med elier ntan skäl, mot postverket. Allt för ofta tyvärr hör man klagas deröfver att orekommenderade bref. innehållande ponnins gar, som till postanstult för vidare befordan inlemnats, icke kommit sina respektive adressate tillhanda. Denna klagan är för postverkeisi allmänhet redbara tienstemannakå nkandie och smärtsam. hälst den stora heten, vid fråga om försvunnet bref, genast är färdig med sitt omilda domslut, att brefvet kommit bort på posten?. Insiäindaren, postförvaltare i landsorten, hyser deremot den : fvertygelsen, att detta domslut är i de flesta fall förhastadt och orättvist, ty man må sköta ett postkontor än så redligt och samvetsgrannt, dertill biträdd af redbara och be pröfvade personer, så hjelper det icke att förmå freda postkontoret från klagomål af ofvanbemälda förnärmande art. både hvad beträffar bref som afgått från kontoret till annat välkändt postkontor, och dem, som enligt påstående skolat till kontoret hafva ankommit Under ett 25-årigt förvaltande af postkontor i olika trakter af riket, har jag ock understundom varit utsatt för dylika förfrågningar och klagomål, hvilkas svekfullhet och otillbörlighet jag någon gång lyck: upptäcka, Så har t. ex. illvillig adressat ut fars erkänna riktiga inhändigandet af bref. hvilkets framkomst han först bestämdt förnekat. 1ikasom ock redbar men mindre ordentlig adressat med vidlyftig korrespondens, och som glömt anteckna ingängen remiss utan rekommendation, måst. vid anställd undersökning, vidgå emottasandet af förut förnekadt bref, sedan detsamma befunnits liggande bland hans papper. ÄAfvenså har jag en och annan gång lyckats förmå oredliga personer återtaga förut gjorda osanna på ståenden, att de inlemnat bref på posten, hvilka bref naturligtvis aldrig kunnat framkomma, då de icke blifvit aflemnade. Ett af dessa href, innehållande vigtiga handlingar, gällande 40,000 rdr, undersöktes rörst enligt erkännande af budbäraren och nedstoppades sedan i en brandvak (händelsen passerade i Norriand). Flera exempel att förtiga. Om man nu derjemte besinnar, att orekommenderade bref från postkontoret vid efterf utlemnas till både kända, illa kända och okt personer. och att de i öfrigt, antingen genom brefbärare (som vanligen aflemnar brefven i kök eller tamburer till pigor och betjenter) eller ombud och i lösväskor tillställas adressater både med och utan vidlyftig korrespondens och talrik betjening. så torde litet hvar finna att, såsom nu är stäldt. posttjenstemäunen icke har i sin hand sitt goda namn och rykte. utan att deita helt och hållet är beroende på, huruvida alla korrespondenter och deras ombud eller betjening äro ordentliga, hederliga och ärliga menniskor. Att ibland postverkets flera hun tjenstemän, likasäväl som inom hvarje annat tjenstemannakår, kan finnas och dessvärre finnes individer af ämre konduit, förnekas visst icke, synnerligast som några på sednare tider af tidningarne omtalade besynnerliga postslöider derom synas bära vittne, men att dessa äro få och höra till undantagen påstås deremot med bestämdhet. enär i motsatt fall oftare skulle förspörjas klagomål öfver bortkomna arekommenderade bref, mnehållande pengar, då otaliga sådane från postkontoren dagligen expedieras och dit arkomma. Föga anar emellertid den hushållsaktige korrespondenten, då han inlägger penningar i bref och detsamma för befordran utan rekommendation till postkontor inlemnar, huru mycket ondt han, genom att söka inbespara 35 öre, dermed kan förorsaka. Om nu ett sådant brefs framkomst af adressaten förnekas, så minner sig genast afsändaren på afsändningskontoret och irågar i förnärmande, hetsig eller artig ton, allt efter den bildningsgrad han innehar, hurn det kan komma sig, att det bref, som vid uppgifven tid inlemnades på kontoret, och i hans postbok infördt, icke framkommit. Någon annan förklaring än att brefvet i behörig tid afsändts kan ej lemnas. Korrespondenten bråkar ännu en stund, men aflägsnar sig slutligen misslynt under upprepadt yttrande, att brefvet var i postboken infördt . Han besinnar ej denne korrespondent, huru många otörvitliga personers heder blir antastad och ifrågasatt för ett enda brefs skull, genom detta hans begär att spara in några öre, Icke heller täljer han de tunga suckar, som den fattige, för frestelsen dagligen utsatte, men exemplariskt rättrådige och sträfkamme ynglingen i ostverkets tjensi. hvilken får mot en ringa aföning och e) synnerligt stor utsigt till betordran draga dagens tunga å ett postkontor, gjuter i känslan af att ej en gång få behålla det dyrbate han eger, nemligen sitt goda namn och rykte oförkränkt. Af ren menniskokärlek och rättskänsla således borde väl hvar och en, som innesluter pengar i bref. rekommendera detsamma: men då nu så icke sker, trots generalpoststyrelsens ofta förnyade uppmaningar i tidnin. garne, så frågas: finnes ingen bot mot detta onda, eller skall en styrelse stå vanmäktig på medel att befria sina underordnade tjenstemän från ett olidliet förhållande, som föder af sig Erekränkande beskyllningar och misstankar, på samma gäng det är i högsta grad nedsättande för verkets anseende?! Det är dock att hoppas, att generalpoststyrelsen. som i sednare tider vidtagit stora och kraftiga förändringar till allmänhetens båtnad, omsider ock må finna medel till afhjelpande af nu öfverklagade onda. till fromma både rör korrespondenter och posttjenstemän. För min ringa del skulle jag vilja föreslå nedsättning -i afgiften för slutet rekommenderadt bref från 35 öre tll 21. äfvensom att all törs af penningar i orekommenderade bref blefve förbjuden. vid äfventyr af böter eller brefvets konfiskation. Mediet vore onekligen radikalt och kanske hårdt, men bättre det i min tanka än hållandet vid det gamla, som uppmuntrar till stölder och hvarigenom mången oförvitlig tjensteman blowuställes för otillbörliga misstankar. Jag kunde här ofvan ej förneka att äfven inom postverket funnes personer med mindre god konduit, ehuru dessa voro, som jag hoppades få. Enda mediet till verkaude af något bättre härutinnan är obestridligen mera rättvisa vid befordringar till posttjenster. Som det nu går till, blir både det allmänna och postverket lidande Det är ej den aktade styrelsens iör verket tel, att K. Mit, vid lediga posttjensters återbesättande sällan synes lyssna till afgifna underd. förslager. men det vissa är, att det icke verkar godt för en hel tjenstemannakår att finna sig i befordringsfrågor vara satt extra legem et justitiam, och att mera sällsynt få räkna sig till godo det vackra valspråket: Land skall med lag byggas.? Sköfde i Augusti 1864. Posttjenstemanv.