Aftonbladet – 24 augusti 1864, sida 3

gen hvarje morgon skapade ett centralparlament och hvarje afton löste problemci om den tyska enheten; denna grupp af vältaI lare, som ville agitera, i det den afhöll ifrån att handla och var till sin olycka bun iden vid ett falskt program (Preussej veränitet öfver Tyskland) i national gen, kortiigen, som händelserna i t I borg tyckes åter hafva bragt tillintet. Man måste dock göra rättvisa åt dessa dimhöljda reformatorer, hvilxa vi kanske skola i morgon få återse under ett annat namn; deras verk skall, isynnerhet i Sydtyskland, hvad den religiösa frågan angår, ej ha varit utan resultat: de ha genom sina bundsförvandter i de olika parlamenten stadgadt ett 80lidaritetsband mellan alia de nationsla reresentationerna och skapat motståudshärdar 1 kamrar, der opposition förut ej fanus. Framtiden skall göra dessa frön fruktbringande. För hvarje tysk är det en afgjord sak, att reformerna endast kunna komma ifrån norden. Magra till principen, afla söderns reformer ingenting ymnigt, hvilket bevisas af den förbundsreform, som Österrike sökte att taga om hand och hvilken folkets instinkt genast dömde till vanmakt. ?I Nordtysklands stater rör sig statslifvet fritt utom andliga inflytanden; den protestantiske hertigen eller konungen har hvarken att göra med tiaren eller mitran; i söderns suveräniteter antipgeu fördela kyrka och stat, djupt sammanblandade med hvarandra, i godo sinsemellan eller ock tvista de om makten och iaflytandet. Oupphörligt hotad genom protestantismens grannskap, inblandar kyrkan sig i den borgerliga regeringen, identifierar sina intressen med statens, utöfvar en ständig kontroll öjver alla denna sednares handlingar, och utverkar sig af suveränerva eller lagstiftarne institutioners upprättande, som stå i strid med tidsandan och hvilka denne godkänner. De katolska monarkerna i Tyskland ha ej alltid varit och äro icke öfver allt solidariska med ett sådant sakernas tillstånd; detta hinder tynger på dem: de skulle gerna vilja befria sig derifrån; man kan som exempel derpå nämna den aflidne konungen af Bayern; men de måste iakttaga stor försigtighet. PSjelfva kamrarne ha måst gå försigtigt till väga, om icke rygga tillbaka för den andliga makten. Här har nationalföreningens verksamhet ej uppgått i rök. I dess täta s. k. paromentariska sammankomster! ha delegerade från de olika kamrarne kunnat utbyta sina idter, räkna sina krafter och öfverenskomma om fältiägsplaner. Det är omöjligt att, i hvad den religiösa frågan angår, icke se verkan af en af dessa på förhand uppgjorda planer uti den på flera punkter st Sydtyskland inledda kampen mellan intoleransen och friheten. Darm-; jstadt, Baden, Bayern, sjelfva Österrike äro; skädeplatser för mer eller mindre pronon ecrade anti-klerikala yttringar. I Baden och Bayern är striden isynnerhet varm. Den hvälfver sig i Baden om frågan angående den primära undervisningen, som! propterskapet hittills monopoliserat och hvilken en ny lag lagt i statens händer. Ett berdabref angäcende detta ämne från bis en i Freiburg ger oss genom sjelfv häftighet tillfälle att döma till prestersks pets uppretade tillstånd. Detta herdabref förbjuder familjefäderna att skicka sina barn till lekmannaskolorna, uppmanar de rätttrogna att lemna gina:ekärfvar till uppförandet af fromma skolor och förbjuder hvarje prest att deltaga i de af lagen påbjudna skolkomiteer. 7?I Bayern trodde sig presterskapet vid den unge konungens tillträde till regeringen kunna återvaga det inflytande, eom den aflidne monarken så småningom berötvat det. De bayerska biskoparne samlades i Braunusberg och utarbetade der en mängd framställningar och petitioner, bland hvilka figurerade i första rummet en begäran om primärundervisningens öfverlåtande åt presterskapet. Någon tid derefter egde en plötslig ministerförändring rum. Kultusoch justitieministern afträdde. Stor rörelse inom det liberala partiet. Tidningar och folkmöten begära enstämmigt kamrarnes sammankallande. Man tviflar om den unge konungen; man anser de deputerade för naturliga motståndare mot presterskapeis ränkor, Man ser redan ögonblicket vara inne, då i det katolska Bayern parlamentet, i stället för att föra opinionen i släptåg, skall af densamma tvingas att bjuda dessa intriger spetsen. I Österrike slutligen, under det erkebiskopen af Wien i ett herdabref, som är mer än utmanande mot det nya italienska konungariket, ivbjuder Hans katolskt apostoliska M:ts undersåter att deltaga i det romerska, hofvets länciransaktioner, samlas utan buller i Wien den protestantiska generalsynoden; den frambär till statsministern en petition, som med kraft begär, alt patentet af den 5 April 1861, h proklamerar frihet för de olika relig trosbekännelserna, skall erhålla gällande kraft isynnerbet i Tyrolen; kyrkogäårdarnes gemensamhet; inrättandet af protestantiskt teologiska professioner i universiteten i Wien och Prag; protestanters tillträde till de akademiska graderna, deras inträde i riksrädet och provinsdagarne c. äe., kortligen, fullständigt upphälvande i borgerligt hänseende af hverje skilnad mellan jatoliker och icke-katoliker. 1 Som läsaren finner, är agitationen öfver allt af samma art, om fn dess frumirädande är olika, och agitatorerna, hvilka ett och samma mål förenar. skola snart organi auti-katolska föreningar. Kyrka n sida resa ett motsiänd, som folkens lätt ledda tro skall göra henne lätt: men det är också att befara, att hon skall komma att lida af sjelfva öfverdriften i sitt försvar. luför tvenne fiender, protestantismen och den moderna andan, skall kyrkan försvara sig emot dem båda, och hon tyckes ej vilja göra eftergilter hvarken ät den ena eller andra. Hon bör likväl besvärja faran och i sitt eget, i katolicismens intresse förekomma striden, hellre än att fremmana den och endera dagen få se Sydtyskland afförtviflan kasta sig i protestantismens armar, för att desta fartara kamma till frsiketon ?