Aftonbladet – 22 augusti 1864, sida 2

?Sverges vanmakt är en fras, som vidolika tillfällen och för högst olika ändamål blifvit använd. nder de sednast förflutna månaderna har: den med stor förkärlek framhållits till och med af publicister, som förr städse antydde sig vara ytterst modiga och äfven verkligen voro det då ingen fara hotade 0ss. Vid hvarje riksdag, då ökade anslag beärts till landtoch sjöförsvaret — och det ar i regeln alltid skett när ständerna sammankallats — har på lämpligt sätt erinrats om vår vanmakt?. När denna fras genom mycket begagnande blifvit utnött och förlorat sin kraft, har den uppfirm genom en erinran om ett fruset landshaf? — och de äskade anslagen, så tilltagna, att någon prutmån förefunnits, ha gemenligen, utan grundligare pröfning och utan garantier för ändamålsenligt begagnande, beviljats, ty det har befunnits nödvändigt att lyfta Sverge ur dess ?vanmakt?. Då för några månader sedan elden började brinna i grannens knut, då den uppflammade i skyhög låga, då det icke lät förneka sig, att de politiska händelserna togo en äfven för den skandinaviska nordens trygghet högst, bekymmersam vändning och sedan sist församlade ständer i och för försvarsverkets fullständigare ordnande hade beviljat hvad regeringen äskat — så höjdes plötsligen gälla anskri om ?Sverges vanmakt?, trots 50 års fred. Publicister, som stå på intim fot med de tongifvande inom regeringen, bedyrade hänryckta, att vi icke, på Gud allena vet huru länge, varit, och icke heller ännu äro färdiga att deltaga uti ett krig, allt på grund af vår vanmakt. Underrättelsen härom mottogs naturligtvis med stor fröjd, men med än större förvåning i utlandet. Regeringen och de ultraministeriella mellanlöparne skjuta naturligtvis med god smak skulden för denna vanmakt uteslutande på — rikets ständer, ?som alltid varit så oförsvarligt njugga och prutsamma i afseende på anslag till vårt försvarsverk. Vid hvarje riksdag har denna förebråelse slungats mot föregående ständer; den har mellan riksdagarne upprepats med så stor tillförsigt, att den antagit karakteren af en dogm, så obestridlig att ständerna icke ens sjelfva till sitt rättfärdigande fallit på den enkla åtgärden att tillse huru mycket de; under olika perioder, beviljat till. vårt försvarsverk, som dock är en fortgående institution. Man skulle nästan kunna påstå, att den ena riksdagen förgätit eller icke velat taga kännedom om, hvad vid de föregående riksdagarne anvisats till. fjerde och femte hufvudtitlarne, allt under intrycket af den ofvanantydda dogmen. Men nyss antydda omständigheter hafva fört oss till en åtgärd, som vi förebrå 0ss att icke långt för detta hafva vidtagit. Vi hafva nemligen försökt att besvara den lika vigtiga som intressanta frågan: Huru mycket hafva rikets ständer beviljat till försvarsverket under de sednast förflutna femtio åren ?