Aftonbladet – 19 augusti 1864, sida 3

Ett besök på Sandviken. Sverges största Stålverk, (Slut från gårdagsbladet.) Skänkar kallas de ofantliga tillbringare af jern, hvari tackjernet vid tappningarne rinner ur masugnen för att vidure iransporteras till stålugnarne. När en dylik skänk emottagit sitt vederbörliga innehåll, upplyftes han af den störste jätten bland verkstadens kranar, väges derefter med sin tackjernslast och föres så intill Bessemersugnen der den levererar det hvitgula fräsande jernet, som härunder på ett slösande sätt kringkastar uppåt, nedåt och åt sidorna vackra strålande stjernor i de mest fantastiska och omvexlande former. Detta sätt att till blåsningen? eller sjelfva stålprocessen förflytta tackjernet är emellertid i hög grad vädligt, emedan det kan medföra fruktansvärda olyckor. Dertill behöfves nemligen endast att, under det ekänken med sin mångfaldiga skeppundstyngd sväfvar i luften, en enda länk uti någon ketting springer sönder, och huru lätt kan icke en dylik tilliällighet inträffa, ehuru den till ell lycka hittills uteblifvit. Antag emel lertid att någon länk i kedjan ger efte för den ofantliga tyngden, och skänken omstjelpes då ovilkorligen, dess glödande innehäll sprider sig på marken under explosion. Allt i närheten vore förloradt, ja måhända hela den storartade verkstaden. Till förekommande af dessa förfärliga möjligheter, har den lyckliga förändring nyligen blifvit vidtagen att Bessemersugnarne, dock hängande som förut, nedsänkts i fördjupningar uti marken, hvarigenom det smälta jernet kan framströmma uti sandkanalerna omedelbart in uti ugnarne utan skänkarnes tiilhjelp och alltså utan hvarje fara. Stålugnen motiager tackjernsmassan un der ett rytande, mot hvilket lejonets är en mild harpoton. Knotande tyckes han alltså skrida till lösningen af sin stora uppgift genom att öfverlemna den flytande metallen åt den starkt sammanpressade luftens häftiga inverkan, hvilken kommer marken och den nerisvage betraktaren af skådespelet att darra. Rytandet blandas inom kort med orkanens dofva brusande och åskans dån. Ingenting synes kunna emolslå den jättekamp, som försiggår i ugnens innersta. Man väntar hvarje ögonblick, att dess väggar skola sprängas, ur stånd att längre uthärda en våldsamhet, sådan man tänker sig eldsherskaren Surturs uti Asasagan. Det är striden mellan det nittonde århudradets Nifelhem och Muspelhem, och stålet är den jätte, vår tids Ymer, som aflas af densamma. Under de 10 å 15 minuter arbetet i stålugnen fortfar, utsprutar den sednare från en flera tums rund öppning under våldsamt dunder och med oerhörd kraft hela massor af eldslågor och gnistor, hvilka antaga efter hand och stundom samtidigt alla regnbågens förgcr, samt sträcka sig flera alnar framåt eller ända till den redan omnämnda stora stenskärmen, hvilken måste emottaga vulkanens utbrott. Eldkolonnen vidgar sig i mån af atståndet från ugnen, så att den slutligen liknar en kolossal qvast eller utbreder sig såsom svansen på en komet. Fyrverkeriet vinner i prakt genom de otaliga metalldroppar, hvilka i eldqvasten, men i andra kulörer än dennas allmänna färg, stänka fram likt dropparne från en ofantlig sileller regndusch. Så småningom saktar sig emellertid precessens häftighet, dropparne i eldduschen blifva färre och upphöra slutligen alldeles, eldsvansen afsmalnar mot dess yttersta ända, dess färger blifva renare, konstantare och intensivare , ända tills den hvitbrandgula reg blir den öfvervägande, elementernas raseri hör utföset sin skyrke. äenpn wågra få