Aftonbladet – 19 augusti 1864, sida 3

De äro gjutna med glatt lopp, men skola refflas på hr Gomsts gjuteri i Köpenhamn. I UTRIKES. j TURKIET. Det råder en sällsam gäsning uti den muhamedanska verlden, ända från Marokko TItill Konstantinopel, mot den kristna kultuIren och alla deraf följande institutioner. Den har flera upprepade gånger framträdt uti Marokko i form af hotelser mot de spanIska besittningarne vid Gibraltar sund, samt i små anfall mot des:a, men detta missnöje har åter fallit till föga, så att sultanen af I Marokko icke blott gifvit judarne stora friheter och lofvat dem sitt besykdd, utan nu äfven på nytt medgifvit alla europeiska makter handelsfrihet i hans kejsardöme. Uti Algerien uppträdde rörelsen i form af ett blodigt uppror, hvars anförare åtminstone till en del leddes af religiösa motiver och rönte inverkan af de från Mekka återvändande pilgrimerna; men den har der åter blifvit undertryckt, dock först efter flera heta strider. Flittasstammen, som stod i spetsen för resningen, led ett betydligt nederlag, och nu skola de af dess ledare, i hvilka ieke fallit i striden, afsändas till Senegal. Alt man icke alldeles förlitar sig på freden, visar den nya regeringsform, som blifvit införd, och är mycket militärisk, äfvensom ryktet om att man ämnar utnämna hertigen af Magenta, marskalk Mac Mahon, till Algeriens generalguvernör. Man skulle säkert ej sända en så utmärkt fältherre ditöfver, så vidt man icke ansåge hans närvaro der nödvändig. Tunis har äfven varit hemsökt af uppror. Detta lands historia under det sista årbundradet är icke utan intresse, fastän den är långt mindre bekant än Egyptens. Liksom detta hade sin Mehemed Ali, hade Tunis sin Hamuda pascha, som herrskade från 1782 till 1814, och som förstod att undandraga sig det turkiska öfverherraväldet, om än öfverhöghetsrätten till namnet qvarstod, genom att tillintetgöra den turkiska besättningen af janitseharer. Sednare kom Ashmet bey, som från 1837 till 1855 införde en serie retormer, bildade en betydande arme på europeiskt vis, stiftade en god militärskola och sökte afhbjelpa de allmänna orientaliska missbruken i förvaltningen. Under hans styrelse blef en grek, Kuasnadar, förste minister, och denne bibehöll sin post under de sednare regenterna. Den nnvarande beyen, Muhamed es Sadik, utfärdade år 1859 en ny rättsordning, som ej lämpade sig efter folkets seder och åsigter, samt en författning, som förkunnade likhet inför lagen, trosfrihet, afskatfandet af monopolier och andra dylika europeiska reformer. Men dessutom pålade han höga skatter, och framkallade derigenom ett uppror, som väl synes vara mycket fredligt i si uppträdande, men likväl varit starkt nog att aftvinga beyen betydliga medgifvanden. Det är märtligt nog, alt de upproriska arabernas ovilja alldeles icke synes vara riktad mot beyen personligen, utan blott mot hans rädgifvare: de fordra blott, att han skall herrska sjelf, på gammalt sätt, att han skall aflägsna de höga embetsmännen, hvilka till största delen äro greker, tscherkesser och andra utlänningar, upphälva författningen och nedsätta skatterna. Författningens upphäfvande medgats genast, men först nyligen har en fullständig förlikning blifvit ingången, hvaruti beviljas amnesti, nedeättandet af tionden till hälften och at kapitationsafgiften från 72 piaster till 20, hvarjemte beyen lofvat, att gilva stammarne infödda domare i stället för turkiska. Tillika tror man att förste ministern kommer att aflägsnas, och då skall landet sannolikt åter blifva lugnt. Under förvecklingarne gjordes ett par svaga försök att återupprätta den turkiska sultans herravälde, men de mötte ett bestämdt motständ från Frankrikes sida, som nästan betraktar Tunis såsom ett vasallrike, ett annex till Algerien. Om Tripolis är föga att säga, det har ännu en fullkomligt turkisk förvaltning och har ej blifvit berördt af reformerna, så väl dem från vester, som dem från öster (Egypten och Turkiet). Egypten är deremot, bland alla muhamedanska länder, det land, hvarest den europeiska inflytelsen är störst, emedan den icke inskränkt sig till att betrygga sin makt vid hotvet, emedan landet har fätt och beständigt får en betydlig ström af invandrare, och emedan ansenliga europeiska kapitaler nedläggas i landet. Der äro anlagda telegrafledningar och jernbanor; flera dylika anläggningar påtänkas; många fyrar hafva blitvit uppförda. Landets hutvudstäder, Alexandria och Kairo, tillväxa i folkmängd samt utvidgas med nya qvarter och man ämnar anlägga vattenledningar, gasverk m. fl. andra europeiska inrätinimgar. Stora engelska bolag äro bildade för att befordra landets jordbruk, genom att understödja de infödda med maskiner på kredit, genom att anlägga vattningskanaler, äfvensom genom att understödja bomullsodlingen, hvartill stora landsträckor äro särdeles lämpliga, och hvilken skall vinna betydligt genom den fullbordade kanalen från Nilen till Suez, emedan densamma möjliggör stora, hittills ofruktbara slätters vattning. Bomullsodlinen är äfven stadd i betydlig förkofran. Öupphörligt invandra europeer, ständigt uppstå nya fabriker, oljeqvarnar, tegelbruk, och långsamt, men säkert, sväller invandringsströmmen emot Öfre Egypten. Ett bättre jordbrukssystem har blivit infördt, hvartill vicekonungen mycket bidragit, genom att anlägga mönsterfarmer, införa ängplogar och andra förbättrade åkerbruksredskup. Han ämnar äfven i Kairo upprätta en konstoch industriskola efter franskt mönster. Men icke nöjd med att befordra landets utveckling, söker han äfven utvidga detsamma genom att utbreda herraväldet i Sudan. Jernvägsanläggningen från Barbaröf: ver Chartum till Suakim är isynnerhet påtänkt af detta skäl. Den största afalla anläggningar i Egypten är dock Suez-näsets