Uirike: korrespondens. (Från Aftonbladets korrespondeni.) Vien den 12 Aug. Konungens af Preussen besök hos oss tillstundar. Länge var det tvifvelaktigt, om mötet med kejsar Franz Josef skulle bliaf. Nu, då det kommer att försiggå, kan man förlita sig på, att öfverenskommelser mellan vårt kabinett och kobimettet i Berlin kommit till stånd, hvilka sträcka sig vida utöfver den echleswig-holsteinska frågan. Man talar i väl underrättade kretsar mer än eljest om förpligtelser, som Preussen iklädt sig i afseende å Venetien. Antingen detta, eller också räknar Österrike på eftergilter af Preussen i tulloch handelsfrågan. För intet skall naturligtvis grefve Rechberg icke gifva efter för ministern von Bismarck i den schleswig-holsteinska frågan, isynnerhet som vår befolkning är föga förtjust öfver alliansen med Preusen. Hon befarar, utt de mellanstora staterna ytterligare skola ignoreras, och om man stöter dessa för hufvudet, så utsätter sig kabinetiet lör en högst farlig isolering i Tyskland. mellertid låter förbundet med Preussen icke så lätt upplösa sig, och sedan det redan egt bestånd ett halit år och lyckligt öfvervunnit många faror, medför det följder, som ej längre kunna undvikas. Allt detta skall visa sig i den provisoriska regeringens beskaffenhet så väl som i arfföljds frågan. Bismarck skall ha beröfvat Augus:euborgaren allt fotfäste här. Huruvida Oldenburgaren har att vänta sig någon framgång, lemnar jag derhän. I alla fall har den ryska rekommendationen för storhertigen Peter mycket att betyda hos de båda tyska ministrarne. Då kriget mot Daumark icke varit ett folk-, utan blott ett kabinettskrig, hvilket de båda makterna ej längre kunde undvika, så är ingenting naturligare, än att icke de nationella iutressena, utan hvarjehanda dynastiska syftemål ställas i främsta rummet. Kriget är slut, men ännu tvistar man om, hvem bytet skall tillfalla. Ett vädjande till folket är en ståndpunkt, som man redan för längesedan lemnat bakom sig.