Aftonbladet – 18 augusti 1864, sida 3

din den hade den fastaste grundval och slagit de djupaste rötter hos folket. Lagen af den 18 November hade för honom förlorat sin väsentligaste betydelse med grunden för dess tillvaro. Tilliället borde blott icke försummas att införa nödiga förbättringar i grundlagen af den 5 Juni. Detta dock endast i förbigående. Men hvad som än skedde, borde det likväl ske på författningsenligt sätt; skulle alltså riksrådet och riksdagen sammansmältas, måste det ske med bådaderas samtycke. Han ville på det bestämdaste protestera mot hvarje väg, som bröt laglighetens kontinuitet. och som derigenom undergrälde grundvalen för hela vårt rättstillstånd. Hvad ansvarade oss i alla fall för att riksdagen blefve riksrådets arfvinge? Hade icke reaktionen rest sitt hufvud från Kristian IX:s tronbestigning på ett hittills oerhördt sätt; hade icke absolutistiska tendenser gjort sig gällande? Till och med en interimistisk diktatur kunde göra, mycket, som sedan icke kunde göras ogjordt. Ogonblicket kunde begagnas, medan folkandan var nedböjd och förödmjukad, det kunde sluta med en oktrojering. Vi måste väl komma ihåg, att vi stå i underhandling med en statsman, som hemma hos sig trampat all fri het under fötterna, och att bakom honom stå Ryssland, som gifvit Danmark så många bevi på sitt intresse för dess — vanmakt. Detta var det förfärliga uti situationen, om vägen nu blefve afskuren att vänta på den Herrans stund. som skall bringa upprättelse. — Talaren ville nu öfvergå till andra delen af sin fråga. Erkände regeringen, att riksrådets samtycke vore nödigt, för att konungen kunde öfvertaga regeringen i något från monarkien afträdt land? Han måste påmmna om den kroniska ministerkris, som sedan konungens tronbestigning inverkat så förlamande på händelsernas gång. Finansministern hade väl sagt, att folkets och dynastiens intressen vore identiska, men detta var blott en intet sägande fras. Frågan var, hvil ket intresse som skulle vika i händelse af en kollision. De:om borde i vårt århundrade icke vara nägot tvifvel, allraminst med cen dynasti, som vi sjelfva skapat. Denna dynasti kunde ju hvarken stödja sig på Londontraktaten, som af Europa blifvit förklarad ogiltig, eller på cessionsakterna, som blifvit af vederbörande återkallade. Kristian IX:s rätt hvilade endast och allenast på den af Fredrik VII med folkets samtycke utfärdade artslagen. Om det till och med under absolutismen varit oförskämdt att säga, det folkets frihet och sjeltständighet icke komme i fråga, skulle det nu vara vanvettigt. Derför hade han fågat, om dynastien ville i händelse af kollision ställa frågan om sig sjelf efter frågan om folket. Personligen trodde han väl icke, att detta skulle få någon praktisk betydelse. Andre, som förut talat om kungörelsen af den 28 Januari såsom vår grandiag. erinrade honom om Archimedes, som blott tänkte på sina matematiska figurer midt under Syracusas eröfring. Men omöjligt var det dock icke. att våra fiender kunde under hand förena sig om att insätta konungen af Danmark såsom ett slags ståthållare i hertigdömena. Man måste erinra sig, att detta redan varit meningen 1851— 1832, och först då danska folket visat. att det icke ville böja sig. först då den dag inträdde. som Tyskland lange betecknat såsom ecasus belli. först vid Fredrik VII:s död hade ovädret brutit ist. Men det skulle förvisso vara högst skadligt, om tanken på personalunionen ledde oss i ett falskt spår och bort irån det mål, som verkligen kunde uppnås. Huruvida en personalunion är ett obetingadt ondt, kommer an på omständigheterna. Han hade sjelf önskat Holstein i personalunion, men då fj a frågan var om Slesvig. kunde parsonalunionen lätteligen blifva det värsta godtycke. Ty det skulle dock vara höjden af förödmjukelse, om vi skulle köpa ett tillägg till kronans glans och civillistan med uppofirmg af danska folkets frihet och sj IständigTalaren slutade med wppläsandet af sina frågor, så lydande: 1:0 erkänner regeringen, att riksrådets konstitutionella myndighet, i öfverensstämmelse med grundlagen den 18 November 1863, förbiitver beståndande i alla de under densamma hörande angelägenheter, — oaktadt det teritorriella områrådet för dess verksamhet måste till följd af olyckliga tilldragelser inskränkas, — intilldess med riksrådets författningsenliga samtycke en förändring med afseende på dess myndighet må kunna vidtagas? 2:0o erkänner regeringen, att, i öfverensstiämmelse med grundlagen af den 18 November 1863 S 2, konungen icke utan riksrådets samtycke kan öfvertaga styrelsen ötver något från monarkien afträdt land? Till svar härå uppläste konseljpresidenten en af regeringen beslutad förklaring, som, beträffande interpellationens 1:a punkt, varaf följande lydelse: Daå riksrådets konstitutionella myndighet i la gemensamma angelägenheter betingas af den konstitutionella förbindelsen meilan konungariket och hertigdömet Slesvig, så kan regeringen cke erkänna att, så framt denna förbindelse upphör, den myndighet interpellanten fordrat för let nuvarande, Danmark-Slesvig representerande, riksrådet kan tillkomma detsamma. Hvilka mått och steg regeringen för öfrigt ämnar, unler den förutsatta eventualiteten, taga för att illvägabringa ett konstitutionelt styrelseskick, som tillförsäkrar det danska folket en konstiutionel myndighet i alla de angelägenheter. som nu höra under riksrådets område, derom san regeringen för det närvarande icke uttala 18. Yi afseende å interpellationens sednare le! var förklaringen så lydande: Så framt en landsdel måste afträdas till nåson främmande makt, och således upphör att itgöra en del af den danska monarkien, ligger let i ordalydelsen af grundlagen den 18 Nov. 1863, 4 2 — förutsatt att denna kommer att li upptagen i en blifvande författningslag för le angelägenheter, som hittills varit gemensamna, — att interpellantens fråga måste bekräfande besvaras. Det otilltredsställande svaret på den förso frågan framkallade en mycket utförlig liskuesion, hvarunder Bukme och David försökte att moditiera svurets beskaffenhet och värskildt erkände, att riksrådet måste inkalas för alt gifva sitt samtycke till freden. Lehman nedlade en allvarsam protest mot örfattningens förändring på annat sätt in genom de lagliga organerna; och hans wsigt understöddes af Madvig. Andre instämde i samma mening, men inlät sig på en bitter kritik af hela den föregående politisen och motsades af Madvig, Lehman och Ploug. Dereiter talade Tscherning till tförsvar för regeringen. På en medlande fråga t Mourier, om ej regeringen ville sörja ör, att en laglig förlattning för gemensamma angelägenheter finnes till, svarade Bluhme jakande. Vi meddela efter Berlingske Tidende nåora diplomatiska handlingar, som der äro aftryckta, utom dem, vi redan i går meddelat: 6 Berättelse från danska sändebudet i Paris, daterad den 7 Juli 1864. Hr minister! Jag hade i går den äran att tillsända eders exe. ett telegram af följande innehåll?). — —