Aftonbladet – 17 augusti 1864, sida 3

Isig tryckt af mångahanda oro i fråga om I sundheten, sanningen af vår utveckling, tryggheten af vår ställning, friskheten af vår sedliga kraft. Ögonblicket ärisanning lallvarsamt. Det gäller mer än någonsin att Ticke släppa det tag till ny ansats i nationel utveckling som nyss fattades med så gladt mod. Det gäller att hvar och en med stegrad fordran på sig sjelf, med ökadt nit för all-: mänt väl, bjuder de hotande farorna, de af en del ängsliga ekonomers inbillning fram-: besvurna spökena spetsen. Man säge hvad som helst om våra ylire förhållanden, om vår hållning i dessa för-: I hållanden, det vissa är, att, huru än den i un politiken må arta sig, vi i detta ögonlick måste uppbjuda alla våra krafter för att gifva den ät så många håll nybörjade inre utvecklingen stadga och tillväxt. Vi måste allt allvarligare söka i handling öfvertyga oss sjelfva om våra krafters harmoniska verksamhet; och skulle vi möjligen i dessa sista tider icke framstått inför vissa andra folk i den bästa dager, så är det så mycket mera både behof och pligt att åtminstone i vårt inre utvecklingsarbete söka rättfärdiga både våra egna och andras förhoppningar. et har blifvit sagdt, att vi på den inre j utvecklingens väg numera hafva alla våra eröfringar att göra, att, särskildt, ungdomsdrömmar om ett helt treenigt Skandinavien ; endast på den vägen kan sältert och stadigt I förverkligas. För vår del bekänna äfven vi oss till den åsigten. Endast på den vägen kunna det starka, glada, trygga nationalmedvetande, den mäktiga sjelfkänsla utveckla sig som äro hvarje folks förnämsta! styrka, och som ensamt kunna draga natioI nerna till hvarandra. Stapplande, famlande, osäker på den vägen hafva folken aldrig vunnit nägon rätt hållning. I Detia inre utvecklingsarbete har under de sista åren inträdt i ettnytt skifte. Sedan en) viss kort skiftesrik öfvergångsbrytning under frihetstidens långa sökande efter den rätta l friheten, den rätta utvecklingsformeln, hafva väl vi svenskar ej i den grad som just nuj haft en mängd möjligheter öppna för utveckling på bred; folklig grundval. Vivåga påstå, det vi ej voro värda den lycka som I sålunda lett och ännn möjligen kan le mot oss, om vi försummade ögonblicket. Och detta ögonblick är sådant, att på dess rätta begagnande vår nationella välfärd kanske för alltid kan afgöras. Bland de föremål i första rummet, på hvilka blicken genast faller i fråga om denna inre utveckling är forskolen. Vi må betrakta de närvarande skolsystemerna buru som helst, alla folkklassernas, och isynnerhet den talrikaste klassens, arbetarens och allmogens höjande i upplysning, i förmåga af klor uppfattning, i sjelttänkande, i sjelfverksamhet, i ajeltkänsla är dock en nationel lifsfråga, för hvars lösning inga medel böra sparas, inga vägar lemnas oförsökta. Det är folket som hädanefter alltmer måste göra sin egen framtid. Det har icke någon annan makt att med hopp om framgång lita en ingen annan att tro nppå, att lita sig till fullkomligt, tryggt och fast. Omyndighetens dagar äro gångna, man må på vissa håll med den till vana blifna omyndighetens tafatthet havgla efter stöd hur osjelfstän digt som helst, och på vissa andra håll er-; bjuda sin beskyddaretjenst huru ärligt el-; ler huru oärligt som helst. Det vestra Eu! ropa är sedan snart ett århundrade i grund och botten demokratiskt. Det gifves för detsamma ingen framtid på annan väg än den lagbundna demokratiens. Men det gifves också ingen annan makt som kan lösa folkets uppgift, sjelfstyrelsens förverkligande, än folket sjelft. Folkskolan är denna utvecklingsriktnings mest karakteristiska, mest betecknande ska pelse. Man kan af folkskolans ert ock skick bättre än af något annat sluta till ett folks karakter i många afseenden, och isynnerhet i fråga om demokratiens utveckling. Gif oss en öfversigt öfver folkskolans verkliga karakter i de olika länderna i Europa, och demokratiens närvarande olika ställning i Europa skall dervid framstå klarare än genom hvilken annan öfversigt som helst. I Sverge är från folkets egen sida ännu allt att göra för dess egen skola, för folkskolan. Låtom oss icke bedraga oss sjelfva. Hvad som hittills blifvit gjordt för tolkskolan har mest utgått från enstaka män, som ryckt samtiden ett eller annat litet stycke på väg med sig, sådana som Pehr Sahlström och Rudensköld, Richert och Siljeström, w. fl. Det var länge som motståndet mot folkskolan kom i blott. från presteståndet ! utan äfven från bönderna sjelfva. Man hadel icke råd, hette det. Men saken var: manl hade under-1820och 1830-talens olycksaliga tider äfven af många bland landets bästa män, blifvit invagged i föreställningen om folkbildningen såsom ett ondt eller åtminstone såsom ett mycket osäkert godt, och man hade blifvit så van att tro endast rö sterna från ofvan (inom samhället nemligen), alt man var glad att kunna åberopa sådana skäl för sin benägenhet att hålla pungen sluten, när det dock gällde ens eget bästa. På detta sätt har emellertid folkskolan nu i tjugo år temligen njuggt behandlats af allmogen sjelf. Det är först vid de begge sista riksdagarne allmogen genom sina ombud intagit sin rätta plats i första ledet bland folkskolans förfäktare. Men det är också under dessa sista riksdagar som folskolans befrämjande tagit verkliga och starka este framåt. Det synes redan härutaf hvad folket kan om det sjelf vill. Och tilläggom, hvad som vore både oklokt och orättvist att dölja, — om i någon fråga de särskilda klassernas sammanslutande till allmän nationel förkofran har ingifvit förhoppningar om endrägt i representationsfrågans lyckliga genomförande, så är det j: st i folkskolfrågan, i hvilken ju numera endast en och annan presterlig stämma låter förnimma ett illa doldt motståndsbegär. Ansatsen till ett bättre i detta fall är sålunda redan tagen. Folket i stort vill sin allmänna allsidiga upplysning, och det skall drifva sin vilja igenom. Det synes, blifva lendstinges som skola blifva ett af medlen och sunnolikt det förnämsta medlet för detta ändamål. Deras Ardnanda har inst cammanträffet med den