Aftonbladet – 17 augusti 1864, sida 2

nen, vända mot honom till ett sista farväl. då han bars bort från hennes sida spjernande och kämpande af alla krafter. Från grot tan der han var gömd kunde han tydligt höra stridsropen och slamret af vapen; mer han aktade föga derpå, qvald som han va af tanken på att han måhända aldrig mer: skulle få återse sin mor. Så skedde ock Om natten bortfördes barnet hastigt frår sitt gömsle, oeh de som förde honom med sig stannade icke förr än solen tvenne gån fe gått ned. Man talade nu vänliga och ugnande ord till honom: och då han vände sig ifrån dem och ropade efter sin mor, sade man honom att hon var död. Man hade icke ens fått visa henne den sista heders. tjensten. Medan hennes lilla uppvaktning tillslöt hennes ögon hade romarne genom: brutit förskansningarne, hvarvid en hvar flydde för lifvet qvarlemnande den högborna Guenebras lik i den ensliga hyddan. Då Calchas upphörde att tala, såg han att hans åhörare hade blifvit alldeles likblek, och att svetten stod i stora droppar på hans panna. Äfven hans starka krop skälfde af sinnesrörelse. Han steg upp och pick fram till tältdörren, likasom för att emta frisk luft, vände sig derpå till sin gäst och sade med låg, men stadig röst: Jag visste det — jag visste att det måste så vara. Denne Esca är son till en qvinna, med hvilken jag sammanträffade i mina MEn dagar, och som — hvarför skulle jag väl blygas att bekänna det? utöfvat ett stort inflytande på hela mitt lif. Jag såg henne med mina egna ögon ligga död på sin bår — och min OR öfver att sålunda för alltid se mig skild från den som jag älskat högre än mitt lif, var så stor, att jag, om jag inte hade varit en romersk krigare, skulle dödat mig sjelf för att få hvila i samma graf som hon. Men äfven denna tröst var mig icke förunnad, och jag skall pu aldriga aldrig mera återse henne !? i kan omöjligen tänka så. Ni kan omöjli tro en såden evig skilsmessa!? ?