Aftonbladet – 17 augusti 1864, sida 2

sen, stämma olyckligtvis blott alltför väl öfverens med dem, som hr Monrad motta pit. Det är ganska säkert, att i händelse någon öfverenskommelse icke kan träffas och Danmark skulle anse sig nödsakadt att innu en gång gripa till vapen, hvarken Frankrike eller Storbritannien synas kunna förmås att lemna det aktivt bistånd. De ansträngningar, som i denna riktning gjorts af kongl. sändebudet i London, som ånyo afgifvit den förklaring, att vi, i gemenskap med dessa makter eller blott med en af dem, skulle bestämma oss till att likaledes använda en del af vår styrka till lands och vatten, hafva icke ledt till något, ja, man har i London mött honom med ett formligt afslag att beträda denna väg. Det synes oss uppenbart att det icke kan byggas större förhoppningar på Frankrikes hjelp, och tomma önskningar äro allt, hvad Danmark kan vänta af dessa länders nuvarande regeringar. Det må dessutom anmärkas, att lord Palmerston förklarat grefve Wachtmeister, att ingen engelsk ministår skulle vilja föra krig för denna sak, och tt man, till och med om den nuvarande oppositionen komme till makten, icke borde öra sig några illusioner med afseende på det omslag, som strax skulle framträda i dess ord och handlingssätt. Under dessa bedröfliga förhållanden, som på det djupaste smärta oss, blir Danmarks ställning i högsta grad brydsam. Vi förstå, huru mycket den danska regeringen måste betänka sig på hvad den skall besluta sig ill, och i denna ytterlighet tro vi oss böra afhålla oss från att gifva den råd, då vi icke kunna lemna den det bistånd, som vi skulle känna oss lyckliga att tillbjuda den. Men huru skulle vi under ett sådant abnormt politiskt tillstånd, och när Europas största makter vika tillbaka för en strid, som de allena skulle vara i stånd att föra med framgång, kunna kasta oss in i ett krig, som alla våra medel icke skulle vara I stånd att föra in på en ny bana, och i hvilken vi skulle utsätta oss för alla de faror, som ofelbart skulle bli följden deraf? Det skulle vara att störta oss sjelfva i säker undergång och förderf, utan hopp om att rädda den vän och granne, hvilkens lidanden krossa vårt hjerta, men hvilken viicke ha kraft ätt understödja så, som vi så innerligen önskade att kunna understödja honom. Det kan icke gifvas något sorgligare tillstånd, och jag vägar säga, att det är nästan lika förfärligt som Danmarks. Men då det blifvit oss påtvunget, så är det itminstone vår pligt, att icke låta något .vifvelsmål eya rum i detta afseende och att öppet säga den danska regeringen, :att den icke kan göra räkning på vårt meteriella bistånd, med mindre vi finna allierade, som kunna gifva vår hjelp ett verkligt eftertryck. Jag anmodar er derföre, min herre, att cke dölja detta för konseljpresidenten, som utan tvitvel ser händelserna från en alltför hög ståndpunkt att icke fatta och till dess behöriga värde uppskatta den ställning, vari vi belinna oss, och de pligter, som len framför allt ålägger oss emot vårt eget ädernesland, Ni bör alltså uttala er i denna syftning och icke lemna någon tvekan öfrig i detta