Aftonbladet – 17 augusti 1864, sida 2

och på lyckans tinnar blef Licinius en tankfull man, emedan han såg sig ensam och gäckad i sina förhoppningar. Han såg lifvets invecklade förhällanden rundt omkring sig och erkände sin oförmåga att fatta och förstå dem. Medan andra ansågo honom. stark och full af sjelfförtröstan, kände han sin egen svaghet och sin egen nöd; hans fordna stolthet var bruten, och hans hjerta var mildt och ödmjukt som ett barns. sDet måste finnas ett skäl för allt, utbrast han slutligen; det måste finnas en ledtråd genom labyrinten, om blott menniskans hand kunde finna den. Hvad ärsanning? tråga våra filosofer. O, att jag blott visste det! Der i det krigiska tältet, midt i hjertat af den verldsbesegrande hären, meddelade nu juden romaren den dyrbara visdom mot hvilken all annan lärdom är ett intet. Under skuggan af dessa örnar, som voro samlade för att förhärja hans stad, visade denne man, Fr hvilken alla lifvets vexlingar voro lika, för hvilken allt var godt, emedan han visste hvad som var sant, för denne sin broder, hvars svärd nyss blifvit pröfvadt ill hans folks förstörelse, den talisman som af honom makt öfver allt skapadt — som rjorde honom känslolös för hunger och örst, smärta och sorg, skymf, vanheder och död. Licinius lyssnade girigt, såsom n blind man skulle lyssna till en som ärde honom huru han skulle kunna återtå in syn. Fröjdefull var i sanning vissheen om ett tillkommande för en man, hvars örflutna hade varit så fullt af sorger och (val. Skön och upplifvande var den hopvets byggnad, som nu reste sig inför dens gon, som med kall förtviflan blickade på aknadens grå rniner. Och då Calchas på itt enkla, allvarliga språk berättade hoiom allt hvad han sjelf hade hört och sett f gudomlig sjelfuppoffring och oändlij nedlidande; voro krigarens knän böjda, oc! ans ögon fulla af tårar. Enligt sin befälhafvares order förde Li