Aftonbladet – 17 augusti 1864, sida 2

salems torn och tinnar och templets hvita döm med dess blixtrande guldtak. Och ännu lävgre bort, Moabs purpurfärgade kullar skådande ut öfver Döda hafvets slätter. Det är en verld af skön verklighet. Piötsligt kommer en blixt från himlen eller en pil från muren, och ert lif är skonadt, men er syn är borta. Hvilketdera är nu verkligheten — ljuset eller mörkret? Den vida, solbelysta rymden eller den smärtsamma känslan och den mörka natt i hvilken ni sväfvar? Så är det äfven med lif och död. Titus i sin gyllne rustning, Vespasianus på sin kejsartron, den der kraftfulla soldaten der borta, som stödjer sig på sitt spjut, eller den aftärde fången som dör af an! ger derinne i staden — äro de varelser af samma art, och hvarför äro deras lotter så olika? Derför att det betyder så föga hvilka de illusioner äro som gäcka oss här nere, då alla måste komma till samma verklighet deruppe. Licinius satt en stund försänkt i tankar innan han svarade. Likt mången annan tänkande hedning hade han ofta grubblat öfver den stora fråga, som stundom tränger sig på hvarje reflekterande varelse. — tHvarför förhålla sig sakerna så som de göra? Äfven han hade förr än nu frapperats af den påtagliga olikheten mellan menniskans sträfvanden och förmåga — af lyckans obegripliga nycker och ödets skenbara orättvisa. Han hade börjat sitt lif i ljerf förtröstan till en energisk karakter, roende allting möjligt för mandomens beslutsamma mod och kraft. Då han misslyckades, tadlade han sig sjelf med någoning liknande förakt; då han lyckades, hemtade han Å förtröstan af sin egen sräft och den skenbara sanningen af sina eorier. Men midt i hans ungdoms styrka eh sällhet tog sorgen honom om hand och ärde honom den bittra lexan som det är odt att hellre lära tidigt än sent, emedan len oplöjda marken ieke kan frambrin; on helsosam gröda förr än plogen gått