Aftonbladet – 12 augusti 1864, sida 3

j j I j lätt utförd; den är tvärtom förknippad med stora praktiska svårigheter. Man kan nemligen taga för afgjordt att lika som ganska mänga kronohemman ännu icke köpts till skatte, fastän vilkoren dervid äro ganske billiga, likaså skulle många kro :oskattehemmans innehafvare af ekonomi ka skäl för saka det friköpande från gr ndräntan, som skulle föregå den stora reiormen. I Eng-land medgafs redan på 1790-talet landtskattens aflösning, men den är ännu på långt när icke aflöst. Kunna återigen dessa icke på fredlig väg och till ömsesidig belåtenhet lösas, så är det icke värdt att egenmäktigt ?afhugga knuten?, ty försök i den riktningen skola omöjliggöra i stället för befordra reformen. Slutligen förordar förf. såsom en nyttig Toch nödvändig åtgärd, att ?staten gör sig aj med sina jordegendomar. Vid flera riksdagar ha förslag i sådant syfte blifvit väckta, men utan framgång. De skäl hvarpå försäljningsyrkendet grundats äro hufvudsakligen, att ifrågavarande egendomar, som vanligen uppgifvas blifva illa skötta, icke lemna staten en mot deras värde svarande inkomst. Om de deremot försåldes, kunde den inflytande köpeskillingen antingen göras fruktbärande mot högre ränta, eller användas till liqviderande af statsskulden. Till dessa fördelar lägger förf. äfven sitt förmenande, att jordebokskontoret och kommarkollegium samt en mängd kamerala tjenster skulle blifva öfverflödiga och kunna indragas. Vi erkänna villigt att staten af sma egendomar erhåller ringa inkomst. Men orsaken dertill är icke den att dessa äro af sämre beskaffenhet, än de enskildas jordegendom, utan bör hufvudsakligen sökas uti ett felaktigt förvaltningssätt af dessa egendomar. I arrendekontrakterna inrymmas stadganden, hvilka binda händerna på den verksamma brukaren, som vill förbättra egendomen, men hvilka alldeles icke hindra en vårdslös eller sniken brukare att skada densamma. Han vågar icke heller på egendomen nedlägga större kostnader än som under arrendetiden kunna återgälgäldas, äfven om grundförbättringar göras som betydligt höja egendomens värde. Han äfventyrar till och med att vid arrendetidens slut få bekosta återupptagandet al sådana diken, som han utbytt mot täckta (grunddiken). Han äfventyrar att nödgas bortföra eller till underpris sälja YöfverDYggader som dock för jordbruket äro behöfliga o. 8. v. Följden häraf måste blifva, att statens jord arrenderas företrädesvis af personer med ringa och otillräckligt rörelsekapital, som hvarken hafva råd eller lust att verkställa några verkliga grundförbättringar. Det är emellertid otvifvelaktigt, att om statsmakterna verkligen nitälske för ett bättre ordnadt arrendeväsendes införande vid kron.ns egendomar, så är det lika lätt utförbart här som i andra länder t. ex. i Preussen, Sachsen och äfven i Frankrike, der statsdomänerna lemna ganska hög inkomst. Vi kunna derföre ej inse hvarföre staten, som kan lemna sina arrendatorer en vida tryggare besittningsrätt än de flesta enskilda jordegare kunna, skall gå i mistning om skickliga brukare, så vida arrendevilkoren göras tidsenliga. Och i sådant fall är det otvifvelaktigt, att skickliga och företagsamma arrendatorer skola erhållas lika så väl på statens som på enskilda personers egendomar. Ett skäl och ett talande skäl för försäljning ai statens egendomar skulle kunna bestå deri, att jordegendomspriset vore uppdrifvet på grund al en ölverflödig tillgång på kapituler och köpare af jord. Men är törhållandet sådant hos oss — och är det troligt att förhållandet skall blifva sådant på länge? Ar det icke fast hellre bristen hå kapitaler som trycker vårt jordbruk? Finnes icke ett vida större antal säljare än köpare af jord? För vår del anse vi det af statsekonomiska skäl ganska ändamålsenligt att staten ! eger jord, som kan bortarrenderas; ty ganska många intelligenta: jordbrukare finnas med kapital tillräckligt för skötandet af ett arrende, men otillräckligt, då det användes i en inköpt egendom. Slutligen vilja vi erinra om ett faktum, som sannolikt skulle vinna ökad bekräftelse fall det ofta väckta försäljningsförslaget intages — det nemligen att bland alla sälare gör staten de sämsta affärerna: hon söper alltid dyrt och säljer till vanpris. Alla anse sig förpligtade, och berättigade, ut preja — staten. i