Aftonbladet – 12 augusti 1864, sida 2

god i den lugna tapperhet, som kan motga och afslå en ötverrumpling. Esca hade delat sin irupp i tvenne kärer, så att den andra kunde tränga fram i tät massa för att understödja den första, antingen dessas oordnade anfall skulle. blifva tillbakaslaget eller krönas med framgång. Denna reservkår, som ännu stod i slutna led, blef nu en föreningspunkt för sina kamrater, och ehuru en stor mängd judar öf erredos och genomborrades af de anfallande ryttarnes spjut, återstodo dock tillräckligt många för att bilda en sluten falang, som erbjöd fienden en ogenomtränglig mur af stål. Placidus märkte manövern och gnisslade ursinnigt med tänderna; men ehuru hans uppsyn för ett ögonblick mulnade, upplystes det snart åter af det ondskefulla leendet, då han fick sigte på Esca, som hade skilt sig från sin trupp och höll på att hopsamla några spridda flyktingar. Han kände genast igen den man han hatade mer än någon annan på jorden. Sporrande sin häst till ett våldsamt galopp, och äfven i detta ögonblick af tillfredsstäldt raseri seende sig tillbaka mot tornet för att se efter om Titus ännu åskådade striden, sänkte han sin lans och sprängde fram i ett ursinnigt, oemotståndligt anlopp. Esca sprang vigt åt sidan, mottog vapnet på sin sköld och måttade ett hvinande svärdsbugg åt tribunens hufvud. Denne lutade sig i detsamma ned för att undvika hugget och ryckte i detsamma så bäftigt i sin hästs tyglar, att han tvärt stannade honom och satte honom på bakhasarne. Britten begagnade sig af det gynnsomma tillfället, grep i tygeln med ett kraf. tigt tag och lyckades att med tillhjelp at sin kroppstyngd och styrka vräka så häst och karl öiver ända. Tribunen kom under sin häst, och för ett ögonblick.var hans lit i hans motståndares hand. BSeende upp med ett blygrått ansigte ceh ett djupt, bittert hat i sin blick, kunde han entast framhväsa orden: Ah, min fiendel4 mellan sina hopbitna tänder, och göra sig beredd att mottaga det dödande hugget; men han: en. som var lyfted för att hugga till, föll