Aftonbladet – 12 augusti 1864, sida 2

ger förut påpekat — att de icke tillräckligt ställt för sig detta mål, utan i viss mån visat sig ovilliga ätt afstå från gemenskapen med Holstein och Lauenburg. Och sist och slutligen, hade det då varit lyckligare att utan vidare gå in på Tysklands fordringar än att göra det först efier det man blitvit tvungen dertill genom den yttersta nöd? Resultatet blir ju icke bättre om ran ger efter på förhand, för det man tror sig kunna tvingas, än om man gör det först sedan man verkligen blifvit tvingad dertill. Hvad man hade vunnit vore undgåendet af stridens tunga och faror. Men hvad man hade förlorat vore medvetandet att åtminstone ha försökt att försvara sin rätt och att icke ha fegt uppgifvit den. Och är detta så alldeles att förakta? Eller skulle danskarne år 1807, hellre än att försöka fövsvara sin flotta, ha bort utlemna den åt engelsmännen, emedan de — såsom erfarenheten utvisade — icke hade makt att med våld hålla den qvar?: Och ha icke vi sjelfva våra bästa minnen och vår bästa andliga kraft från strider, hvilka fördes mot en öfvermakt, hvars seger i längden dock var nästan afgjord? Och skulle vi verklien ha mod att säga, att alla våra bataler för Sverge är 1808 hellre bort vara ogjorda, eftersom skilsmessan från detta land ändock till slut blef en nödvändighet? Ha vi icke det, så låtom os då äfven underlåta att bittert klandra det danska folket och de ministerer som hittills anfört det, derföre att de försökt häfda sitt lands sjelfständighet, men icke lyckats deri!