Aftonbladet – 12 augusti 1864, sida 2

ningens hvimmel och det långa svärdet med dödliga hugg blixtra kring det vackra unga anletet. Han förde nu en trupp utvalda krigare längs den förutnämnda betäckta vägen för att göra ett anfall mot Antoniatornet. För detta ändåmål hade löpgrafven blifvit under natten fördjupad af judarne, hvilka under några dagar hade påtänkt ett djerft slag af denna art, och den utvalda truppen hade goda skäl att tro det deras rörelser voro osedda af fienden. I det de marscherade upp på öppna fältet, endast några hundra famnar från tornets fot, fingo judarne sigte på Titus högst uppe i tornet, klädd uti sin i solen blixtrande rustning, och med ett vildt segerskri rusade det häftigt fram till anfall. De hade kommit på ungefär tjugo stegs afstånd från breschen, då Placidus, i spetsen för ett tusen ryttare, kom sprängande fram om hörnet på tornet, och med upplyftade sköldar och sänkta spjut rusade ryttarskaran midt in bland judarnes oordnade massa, som blifvit bruten genom sjelfva häftigheten i deras framstormande. Tribunen hade helt nyligen anländt till den romerska hären, emedan han hade användts till att kufva en aflägsen provins i Judea -—— en uppgift som hans ;arakter ojorde honom särdeles egnad att lösa. Rikad genom några få månaders rof och plun lring hade han skyndat att förena sig med sin general för att med honom få dela beägringens ära. ulius Placidus var, såsom vi redan förut vämnt, en fulländad krigare. Hans vaksamret hade upptäckt det tillämnade anfallet, ch hans erfarenhet hade lärt honom det västa medlet att möta det. Titus, der han tod högt uppe i tornet, kunde icke annat in beundra den djerfhet och snabbhet, hvarned tribunen sprängde fram från sitt gömtille och kastade, sin trupp midt in bland. len öfverraskade fienden. Tribunen hade likväl denna gång att göra ned en, som, ehuru honom underlägsen i kicklighet och erfarenhet, var honom jemn