Aftonbladet – 12 augusti 1864, sida 2

relsens pligt, hvilkens troua utförande är vilkor för uppfyllanget af den å de nordiska folken ar verldsstyrelsen anförtrodda MISStOD, som födt skandinavismen. Dess anledning, dess program kan från första stunden intill nu uttryckas sålunda: vi trenne innerligt befryndade folk hafva i mensklighetens utvecklingshistoria ett gemensamt mål oss förelagdt; att vi på dess uppnående arbeta, det är grunden för vår rätt att existera; vi äro hvar för oss svaga, våldet kan, om det kastar sig öfver oss isolerade, tvinga oss att lyda andra bud, än vår nationelia pligt, nödga oss att — trälbundna under främmande herrar — försumma eller till och med motarbeta det, för hvars skull vi fått en plats i verldshistorien; slutom oss derföre tillsammans, ty enighet ger styrka. En annan sida af skandinavismen är att den vill en organiserad sammanslutning af de tre brödrafolken — ej blott såsom ett medel för den politiska oafhängighet, i hvilkens skydd allena den nordiska kulturen kan ostörd blomstra, utan ock -— såsom ett direkt befordringsmedel för denna kultur sjelf. Det är skandinavismens mening att de tre förenade folken skola, ju mera omfattande det andliga och maieriella samqvämet dem emellan blifver, alstra en mera sjelfständig, ur sig sjelf sig utvecklande, af e stora kulturfolken ej så starkt beherskad odling, lysande med eget sken, ej klädd i lånad färg och form. Ej så naturligtvis, att vi skola isolera oss, troende oss blifva oss sjelfva nog, utan så att vi skola få styrka att ej låta oss öfverväldigas af en främmande bildning och andligen gifva oss i dess makt, såsom dess vasaller eller slafvar. AÅfven för detta ändamål behöfves föreningen och den styrka hon skänker. Det kan nemligen ej förnekas, att de större, talrikare folkens kulturutveckling arbetar under vida fördelaktigare materiella vilkor än de mindres, ) Och befordras detta ändamål, så lägges ock en grundval för den fysiska motståndskraft, i hvilken man ofta varit allt för benägen att se det enda värnet för ett folks politiska sjelfständighet. Ty ej blott med svärdet i hand, genom materiel öfverlägsenhet, kufvar ett folk ett annat. Det gifves ock en andlig eröfring, ett den mera utvecklade och sjelfständiga odlingens fredligt framträngande herravälde öfver den mindre sjelfständiga, som dyrkar främmande gudar och släpar sig fram i främmande mönsters spår. Sedan denna försiggått, följer lätt den förra, stundom i ett enda hugg. Man vet t. ex., hur vanmäktigt det af den franska bildningen i lång tid beherskade Tyskland var mot fransmännen, då denna i revolutionen pånyttfödda nation gick ut på vikingatåg. Hur föll ej snabbt och skymfligt, likt ett korthus, Fredrik II:es stolta militärmonarki, då de franska örnarne drogo fram öfver slätterna vid Jena. Och för Danmarks närvarande olyckor hvilar skulden ej blott på den materiella underlägsenheten, utan ock på fienden i Danmarks eget läger, på hvad man der kallar ?Hjemmetydskeriet?. Vi tro sålunda, att skandinavismen hvilar på en basis, som ej första motgångsvågor skölja bort, att den eger en inre sanning, mäktig att segra trots tillfälliga missgynnande omständigheter, trots det att ett stort ögonbliek blifvit försummadt. Men vi äro ej i någon slags form fatalister i betraktelsen af historiens gång; vi glömma ej den faktor, som kallas friheten, den menskliga viljan. Vilkoret är att de, som insett den nordiska enhetsidns sanning, ej misströsta, ej låta sig nedslås. På deras mod och uthällighet beror, om den dagen skall komma, som förer dem i deras för! hoppningars förlofvade land. Så yttrade sig en gång en af vårt lands snillrikaste män: Jag är öfvertygad, att den skandinaviska folkstammen är bestämd för något särskildt och vigtigt ändamål i en, om än aflägsen framtid. Det synes mig som tron derpå borde finnas hos hvarje man i vår Nord och ligga till grund för hvarje offentlig handling i Nordens trenne riken. Ty om den funnes der, skulle hvarje regeringshandling vara en handling, som syftade till ett stort mål, och hvarje enskild handling vara helgad åt det gemensamma nordiska fäderneslandet. Det visar sig, att en aning härom i sednare tider uppstått inom de tre nordiska folken sjelfva genom deras närmare anslutning till hvarandra. De hafva kastat bort deras fordna misstroenden. De tyckas ha förklarat, att de vilja hädanefter dela med hvarandra faran, striden och målet.? De anförda orden äro Agardhs. Må de, som dela den djupsinnige och varmhjertade siarens tro och hittills verkat, såsom den bjudit dem, ej förtröttas. Nya bundsförvandter stå redo att sluta sig till dem. — Derom få vi tillfälle att yttra oss en annan gång. ?) Om tillfället medgåfve en utförligare granskning, skulle detta förhållande kunna från mångahanda synpunkter uppvisas, Här må det vara nog att blott erinra om, i huru mycket fördelaktigare ställning den vetenskapliga, vittra, konstnärliga verksamheten befinner sig hos ett stort, än hos ett fåtaligt folk. Den pr telegraf omtalade artikeln i Constitutionnel lyder sålunda: ?Franska regeringen beskylles att ha försummat ett ypperligt tillfälle att erhålla territoriel utvidgning, hvarpå det med rätta