Aftonbladet – 11 augusti 1864, sida 3

marks författning är så olika med den, som skall med bajonetternas tillhjelp bli införd eller upprätthållen i hertigdömena. Det absolut farliga för vår frihet skulle under sådana förhållanden ligga deri, att Tyskland med dess junkerdöme skulle tynga så hårdt på konungen af Danmark — just derföre att han äfven vore herrskare i hertigdömena -— att han i längden ej skulle kunna undgå att komma i kamp med den danska monarkien. Det är så tydligt, att vi, för att förstå det, hvarken behöfva fästa afseende vid Bismarcks till Wodehouse uttalade önskan och hopp om att komma åt den danska friheten, eller vid de utländska tidningarnes bestämda försäkringar om, att han sträfvar mot detta mål. Måste ej vår frihet — den som gjort så mycket godt här i landet — härigenom sväfva i den största fara? Är det icke all sannolikhet för, att den skulle gå under? Skulle ej under alla omständigheter en lugn och sund utveckling vara så godt som en omöjlighet? Detta är naturligtvis sagdt under den förutsättning, att vi ha en konung, som står på laglighetens ståndpunkt; huru mycket olyckligare skulle det icke vara, om vi en gång i tiden finge en mot friheten fiendtlig furste? Skulle det kunna gagna Nordslesvigarne, att deras eventuella herrskare äfven vore konung i Danmark? Tvärtom, det skulle skada dem. Det, som en herrskare i Slesvig-Holstein skall kunna göra för våra olyckliga landsmän i Slesvig, skall alltid vara temligen litet; ty de herrskande tyskarne skola med misstänksamhet och hat betrakta hvarje aldrig så litet steg i denna riktning. Men om denna herrskare äfven är konung i Danmark, skall han icke kunna göra hågonting alls; vid det minsta försök från hans sida skall ett genomträngande skri höras i hertigdömena och snart i hela Tyskland. En personalunion skulle vara en stor olycka för Danmark och allt hvad danskt är. Ur ett bref från Slesvig af den 3 dennes meddelar Feedrelandet följande: Det trofasta Flensborg har åter haft ett nytt, om också sorgligt tillfälle att aflägga vittnesbörd om sitt orubbliga danska sinnelag. Den sista underrättelsen om de sorgliga fredspreliminärerna kom till staden den 1 dennes på middagen -— och i ögonblicket flögo fanorua ut från tak och fönster på alla Wihlers och många svaga, terrorismen undergifna själars hus. Men först i går skulle det riktigt brista lös. Magistraten ställde sig i spetsen. Genom polisbetjening lät den i hela staden från hus till hus så väl vid smågatorna, hvilka eljest gerna lemnas ur spelet, som vid hufvudgatorna tillsäga? (ansagen) om illumination. Flera borgare vände sig till förste borgmästaren, Jörgen Bremer, med uppmaning att lemna dem skydd mot pöbelexcesser, då de naturligtvis såsom danskt sinnade män, hvilka voro djupt bedröfvade öfver händelsernas utveckling, icke kunde deltaga i glädjeyttringar och hvarken skulle eller kunde Mu minera. Det svarades, att det ju också var en fri sak; man kunde vara lugn, säkerligen skulle inga excesser ske; men om säkerhetsåtgärder, hvilka ju:skulle störande ingripa i glädjen, kunde det ej bli fråga 0. 8 v. Aftonen kom. Det är naturligt, att en stor mängd uppriktigt dansksinnade personer, af fruktan att se sin egendom förstörd och sig sjelfva utsatta för personlig fara, gåfvo efter för påtryckningen och läto skrämma sig att sätta ljus i fönstren; men en vida större del öfverallt i staden, dock naturligtvis mest i norr, läto icke af några betänkligheter tvinga sig till en handling, som skulle vara en sjelflörhåning. Och nu brast det lös. Från kyrktornen blåstes gudsförhädande: ?Nu tackar Gud allt folk?, sångföreningen Euterpe? med musikkår i spetsen tågade omkring, en stor skara, mest bestående af pojkar, handtverkslärlingar och preussiska soldater, men likväl äfven af åtskilliga medlemmar af den välklädda pöbeln, sjungande, hojtande och skrålande hufvudgatan upp och ned, och nu regnade det stenar rundt omkring, väl på mer än 100 ställen, in genom de dansksinnade invånarnes, mest naturligtvis de förnämligares, deputerades o. s. v. fönster. Dessa excesser fortsattes alldeles ostördt i två till tre timmar; icke en enda polisbetjent, icke en enda gensdarm, icke en enda reussisk soldat rörde sig, för att stäfja råheterna, ja, på sina ställen togo de preussiska soldaterna till den grad del i dem, att de med sina sablar höggo sönder fönsterbågarne. På ett ställe uppe på Angelbogatan, der detta särskildt var händelsen, stod pöbelhopen en hel timma ostörd och fullkastade rummen med stenar, utan att det allra minsta gjordes, för att förhindra det. Att förstöringen under sådana omständigheter är stor, faller at sig sjelf — nägra personer ha fått nästan alla sina fönster sönderslagna, utom hvad som blilvit förstördt inne i rummen. På några ställen höllos tal, t. ex. utanför fru Raschs hotell, såsom det påstås, af förste borgmästaren sjelf till grefve Stolberg, som i sitt svar uttalade, huru lifligt han väl delade glädjen öfver de lyckliga händelserna, men tillika uppmanade att icke begå handlingar, ?som skulle kasta en skugga öfver festen? — en uppmaning, om hvars fruktlöshet grefven sjelf snart fick ett handgripligt bevis, i det att rutorna snart klingade äfven hos fru Rasch. Det påstås, att excesserna skola förnyas i afton. Sannerligen måste man icke tillstå, alt preussarne icke försumma något medel. Pöbelexcesser, som de intet ögonblick skulle tåla i sitt eget land, åse de ganska lugnt och uppmuntra dem sålunda på ställen, der det kan vara ganska ändamålsenligt att släppa en till en del af dräggen söderifrån sammanströmmande pöbel lös på motståndare, som de ha svårt att på hederligt sätt göra sig af med. Men huru länge skola väl de trogna flensborgarne uthärda ett tillstånd sådant som det nuvarande, der de ju hvarje däg måste säga och också verkligen säga tll sig sjelfva: För oss fins ju ingen rättvisa mera!? Nåväl — en god tid skola de väl ännu hålla ut, ehuru det exempel, köpenhamnarne gifvit dem, just icke bidrazer att stärka deras uthållighet. Man hör dem i 7 N SV AR