Aftonbladet – 10 augusti 1864, sida 2

ende; men hans hållning hade dock snarare likhet med den djerfve banditen än krigaren, och hans häftiga, våldsamma gester gjorde ett obehagligt afbrott mot hans medtätlares lugna sjelfbeherskning. Den sednare gjorde nu en ny ödmjuk bugning för senaten, och gick derpå oförskräckt fram midt på gården för att möta sin fiende. Johannes skiftade synbarligen färg och hans hand smög sig ofrivilligt till dolken i hans bälte. Han tycktes vänta det förräderi, hvaraf han kände sig sjelt mäktig; men Eleazar, som stannade på eu stegs atstånd ifrån honom, såg honom rakt i ansigtet och framsträckte sin hand till vänskap och försoning. Ett gillande sorl senomtor det församlade rådet, hvilket ökade ohannes villrådighet huru han skulle handla; men efter ett ögonblicks tvekan framsträckte äfven han sin hand, ehuru synbarligen med stor motvilja. Ehuru Eleazars handling såg ut att vara så öppen och frivillig, var den dock endast resultatet af en klok beräkning. Han hade nu gjort det intryck på rådet som han önskade och sålunda försäkrat sig om att bli åhörd under en gynnsam stämning, hvilket var det enda han ansåg nödvändigt för att gå segrande ur striden. Vi ha varit ovännert, sade hun, i det han släppte den andres hand och vände sig till församlingen, medan hans fulltoniga stämma hördes öfver hela gården och äfven trängde ut till dem som lyssnade der utanför. Vi ha varit ärliga och uppenbara iender i den tron att en hvar af oss var n fiende till sitt lands fördelar; men de oröfningar vi måst utstå för samma sak, le faror vi bekämpat sida vid sida på valarne, måste ha öfvertygat oss att vi, huru uycket vi än må skilja oss från hvarandra