Aftonbladet – 9 augusti 1864, sida 3

Sedan landshöfding Sköldebrand härefter gjort Jen utflykt på den operativa kiurgiens gebit, Jutan att dervid uttrycka någon skan att få sitt kirurgiska resonemang understäldt kongl. I sundhetskollegii pröfning, hvilken det torde tariva likaväl som läkarens journal, yttrar han vidare. att klaganden likväl, efter upptagandet af de I bestämda sängantalet, handlat i strid med kongh l instruktionen, då han fortfarit med intagning af patienter utan särskild ersättning för underhålls kostnaden. Jag har, såsom jag ofta förut nämnt, utöfver det af direktionen till fem bestämda sängant intagit så beskaffade sjuke, som icke utan fara kunnat afbida sin tur, och derigenom dtlydt k. instruktionen, mot hvilken direktionen bratit, då den befallt, att ingen efter de fem platsernas fyllande skulle få intagas. Att den af k. instrukttionen stipulerade särskilta ersättning för sjuk, som icke kunnat utan fara afbida sin tur, ) bliivit utkräfd eller ens till beloppet bestämd före den 5 September 1863. är en försummelse af direktionen, och landshöfding Sköldebrand visar en oförlätlig obekantskap med gällande författningar, då han vill lägga denna direktionens försummelse lasarettsläkaren till Jast. Landshöfding Sköldebrand klagar sedan öfver, att en del lasarettspatienter blifvit lagda i kurhusets rum, sängar och sängkläder, oaktadt han alltförväl vet, att, sedan direktionen inskränkt lasarettsafdelningen till två små osunda rum i nedra våningen, en dellasarettspatienter nodvändigt måste placeras på lediga kurhusrum, medan de osunda lasarettsrummen vädras. ensom att sådana lasarettspatienter också mö rum vårdas, som å det på öfra våningen belägna operationsrummet undergått svårare operat och icke utan omensklig grymhet från vederbörandes sida genast kunna släpas nedför den trånga och obeqviäma trappan tili lasarettsrummen inedra våningen. Landshöfding Sköldebrand vet också ganska väl, att direktionen alldeles försummat att, med undantag af några nyligen för lasarettets räkning inköpta madrasser, atskilja lasarettets och kurhusets sängkläder, och att dessa till innevarande dag promiscue på båda afdelnin garne begagnas. Landshöfding Sköldebrand medgifver att han efter slutad diskussion i frågan afstod från yrkandet, att direktionen då genast skulle sjelf öfvertaga bestyret med sjukas mtagning, samt föreslog att k den skulle få dermed lorttara, men detta härledde sig således ingalunda från åsigten om klagandens förmenta oskuld, hvilket yttrande ingalunda talar för någon stark rättskänsla hos landshöfding Sköldebrand. Lika litet kan man anse, att den i di rektionens protokoll intagna förnyade erinran till klaganden om noggrannt iakttagande af hvad instruktionen i ämnet stadgar vitsordar höga qvalifikationer hos direktionen, hvad omdöme och rättskänsla beträffar, enär direktionen bort inse, att jag efterleft kongl. instruktionen, men direktionen brutit emot densamma. Landshöfding Sköldebrand anför vidare ett utdrag af direktionens protokoll af den 5 September 1863. På detta protokoll är direktionens kunörelse rörande vilkoren för sjukes intagande på asarettet af den 9 Oktober samma år grundad, hvilken kungörelse ändtligen visat allmänheten, att direktionen, och icke läkaren, är skuld till det system som på sednare tider på lasarettet varit rådande. Den har kt allmän förtrytelse och ovilja samt framkallat den ofvannämnda klar goskriften till kongl. sundhetskollegium (se bilagan ner 14). sin redog relse för K.vad han skulle ha yttrat efter uppläsandert af min till direktionen ingifna skrift angående fångars remitterande till kurhuset behagar landshöfding Sköldebrandihög grad förvränga meningen med ingifvandet af nämnde mitt memorial till direktionen. Meningen var, såsom jag vid direktionssammanträdet yttrade, hvilket också synes af min klagoskrift, att för direktionen anmäla de i memorialet omförmälda märkliga förhållandena och redogöra för huruledes jag härvid handhaft direktionens på mig öfverflyttade åliggande att bestämma öfver sjukes intagning. till hvilken anmälan och redogörelse jag ansåg mig både förpligtad och berättigad dels å grund af Serafimerordensgillets instruktion för asarettsläkare af den 23 Mars 1798 (jemförd med kongl. instruktionen för direktionerna af den 17 December 1817), som ålägger läkaren att hos lasarettsdirektionen flitigt anmäla, hvad lasarettet i allmänhet och sjukskötseln isynnerhet kan angå, dels derföre att direktionen genom öfverflyttandet af bestämmandet om sjukes intagning på mig, hvad mina åtgöranden i detta afseende eträffade, var min primcipal, som ensam eger att bestämma öfver alla sjukas imagning hvilket deremot alls icke tillkommer landshöfdingeembetet, ejheller någon annan myndighet. Om direktionen, hvars första pligt det är att med all sorgfällighet befrämja inrättningens gagn och bästa, behjertat detta åliggande, så hade säkerligen både Jag och mitt af nit för sjukhusets bästa men ej af oförskämdhet eller enfald förestafvade memorial rönt ett annat öde än som nu blef fallet. Endast en af direktionens ledamöter. nemligen dess ende sakkunnige ledamot, provincialläkaren doktor Söderbaum, vågade höja sin röst lens brutala intill mitt försvar emot ordföra vektiver, och reserverade sig äfvenledes sedermera mot direktionens beslut ande memorialet (se bilagan n:r 11). Deremot var det alls icke min mening att göra någon anklagelse inför direktionen emot landshöfdingeembetet såsom landshöfding Sköldebrand genom att vränga verkga förhållandet velat påstå ag hade i ty fall indt mig till en helt annan myndighet, enär jag ehuru till mitt fack visst icke hörer sysselsättning med juridiska ärenden, dock icke så alldeles saknar allt begrepp om rätta forum som landshöfding Sköldebrand och en del af direktionens ledamöter, hvilka vid min begäran om besvärshänvisning, då jag förklarade mig vilja åtala landshöfdingen för oriktigt och besinningslöst förfarande i tjensten. hä de mig till kong. sundhetskoliegium, hvilk: shänvisning icke fann för godt att följa (se bilagan n:r 11.) (Forts. följer.) Rättegångsoch Fö: