Aftonbladet – 9 augusti 1864, sida 3

ögonsjukdom behäftade soldaters och båtsm net. Jag h van visat, huru landshöfdin Sköldebrand förfarit i anledning af k. brefvet den 17 December 1861 rörande med smitt intagande på lasaretten, och hemställer justitieombudsmannen, om landshöfding Sköldebrands förfarande i detta fall varit fritt från egenmäktighet, och om han härigenom gifvit ett sådant föredöme af laglydnad, som tillkommer en person, hvilken är satt alt vaka öf ver lagarnes helgad. Ett annat prof på lanåshöfding Sköldebrands egenmäktighet anhåller jag att här få Den 7 Mars 1855 inställde sig hos då va lasarettsläkaren, dr Frykman. sågaren Carl Jons son från Persmåla, beläget 2 mil från Kalmar. med anhållan, att hans sjuka hustru måtte lasarettet intagas. Dr Fryk man fann af mannens be; skrifning, att hustrun led af brandigt ljumskbråck, och att för rigt hennes allmänna tillstånd var i hög grad eländigt. på grund hvaraf dr Frykman, som fruktade, att den långa transporten i sträng vinterkyla af så beskaffad sjuk skulle ytterligare nedsätta återstående ringa lifskrafter, afstyrkte den sjukas inforslande till lasareitet för närvarande, och föreskref tjenlig behandling. Carl Jonsson klagade häröfver hos landshöfding Sköldebrand. som tvärt emot den sakförståndige läkarens råd. hvilken den 30 December 1854 af direktionen fått sig uppdraget att bestämma öfver sjukes intagning, hvilket uppdrag landshöfdingen icke egde rält att läkaren afhända, befallde, att hustru Jonsson skulle å lasarettet intagas. Hon inforslades följande dag och dog några dagar derefter (se bil. n:r 17). Landshötding Skoldebrand ger, alt jag i min relation låter påsk har genom sitt ( nde öfverfiytta bestämmandet 5 ver sjukes intagning, velat vindicera åt sig någon obehörig maktfullkomlighet, hvilket påstående af landshöfdi ng Sköldebrand, såsom af min relation synes, är alldeles sanniugslöst, och ant Si käl för sitt ofvannämnde förslag, att bestyret med de sjukas iutagning kräfde en person, som ständigt vore här i staden tillgänghg; härvid har landshöfding Sköldebrand bort il ihågkomma, att han en god del af året under största delen af dygnet vistas på sitt a:dels mil utom staden belägna boställe, och sålunda var mindre lämplig att handhatva ett dylikt åliggande. Landshöfding Sköldebrand klagar vidare öfver, huruledes jag skulle stympat och vrängt hans svar dels min fråga, huruvida det föreslagna itet skulle tilVv i . och dels på den af mig derelter gjorda erinran om, huru i Stockholm praktiserade di gen säger ha svara ande sätt: Hr doktorns fr ga är enfaldig, då alla kurhuspatienter måste emottagas samt hvarken utrymme eller tillgångar derti!l saknas. Huru auktoriteterna i Stockholm i detta afseende förfara, bryr jag mig icke om, ty förhållandena derstädes så olika och må inga anordningar, som de ndiga, kunna i landsorten vara hvarken behöfliga eller lämpliga.? På grund af k. instruktionens bud, som ål ger direktionen bestämmandet öfver alla s intagning, och landst vökding Sköldebrands eget I. slag at att öfverfytta detta äliggande på honom, e jag, om äfven de veneriska sjuka skule ställa Gi hos honom för att få remiss d. v.s. ag ifrågasatte, att lag skulle efterlefvas, men fick till svar, att en dylik frågan var enfaldig, hvilket yttrande vid ett offentligt tillfälle fäldt at låndshöiding Sköldebrand, som är satt att uppätthålla lagarnes helgd, väl, lindrigast taladt, torde förtjena mma epitet, som landshöfdingen behagade tillägga min fullt behöriga på laglig . grund stödda fråga. Detta sitt yttrande säger sig landhöfding Sköldebrand -ha motiverat genom tillägget: då alla kurpatvienter m emottagas samt hvarken utrymme eller tillgångar dertill saknas. V I bjuder lag, att veneriska sjuke skola kurhusen intagas och vårdas, men det lärer väl näppeligen ha varit lagstiftarens mening att:ett oda sjukhus, t. ex. det i Kalmar, skall var skyldigt att emottaga hela rikets alla ven a patienter, i hvilke fall väl också hvarken tillgångar eller utrymme . kunde ha va varit tillräckliga. I sammanhang häri med hemställer jag till hrjustitieombudsmannen, om med vene sjukdom behättade fångar i skola till kurhus försändas, eller om de rätteli. gen skola i häkte vårdas. i Huru auktoriteterna i Stockholm i detta afseende förfara? säger sig landshöf Sk brand icke bry sig om, ty förhållandena ders des äro så olika. Att en mängd förhållanden i Stockholm, der rikets upplysta regering genom sin närhet bättre är i tillfälle att vaka öfver alla undersåters rätt, äro helt annorlunad än i landsorten. lärer väl ingen vilja bestrida, men hvad de veneriska sjuke beträffar, som samlas på kurhusen i Stockholm och landsorten, torde väl alla väsentliga förhållanden rörande dem vara cnar-j. handa. I min klagoskrift har jag yttrat, att. sedan genom journalens granskning. flertalet af under tidrymden Januari—Juli 1853 å lasarettet vårdade patienter befunnits så beskaffade, att deras intagning ej utan fara kunnat uppskjutas, min oskuld i detta fall var lagd i klar dag, och att både direktionens ordförande och ledamöter tycktes finna sig öfverbevisade om, att jag ej öfverträdt deras order, att ej intaga mer in fem personer i sender på lasarettet, så vidt, jag ej dertill varit tvungen på grung af 4 i kongl. instruktionen för direktionerna. Men anldening af detta mitt yttrande säger nu landshöfding Sköldebrand, att han ingalunda kan godkänna min berättelse om hvad hos direktionen omedelbart efter journalens ankomst och i följd af densammas granskning föreföll, bestrider att min oskuld derigenom lades i dar! en, och säger vidare: Klaganden påstod visseri igen. att ingen af de patienter, hvilkas namn ur t journalen upplä CS, hade kunnat utan fara afbida n tur till intagning på lasarettet. Mitt yttrande 1 ar, såsom af klagoskriften synes, att flertalet 7 varit så beskaffade, att deras intagning ej utan c fara kunnat uppskjutas. Detta ett prof, lt bland flera, på landshöfding Sköldebrands sätti att citera mina yttranden. Landshöf g Sköl-!V debrand uttalar vidare sin önskan att Öfeamnar 1 len granskad af sundhetskollegium, i hvilket fall r han gör sig säker att lå detta mitt yttrande l vederlagdt. Denna önskan har jag naturligtvis N icke helt och hållet kunnat gå till mötes, men li deremot har jag. för att i någon mån kunna 1 villtara den, Ffa stadeläkaren doktor Petters-t S 1 S 1 1 I Kl l 1 G I J son och direktionsledamoten, provinciallikaren doktor Söderbaum att granska journalen. Ar deras utlåtande vill jag anföra följande (se bil. n:r 18): Antalet intagne sjuka på lasarettet från den 8 Februari 1862 (direktionens beslut om fem sängar fattades den 7 Februari 1862) till årets slut voro 74. Af dessa 71 har deras antal; hvilkas intagning på grund af sjukdomens beskaffenhet och andra ömmande omständigheter icke utan fara kunnat uppskjutas, uppgätt till 56 (deras underhållsdagar enligt sysslomannens uträkning motsvara 4.33 sjuksängar). i Deras antal, hvilkas intagning utan fara kunnat up opskjutas, har uppgått till 18 (motsvarande 143 säng.) Antalet intagne sjuke. från den 1 Januari 1863 till och med den 31 Jul å. har upp ogätt till lg 39. Af dessa 39 har de antal. hvilkas intagi ning på grund af sjukd afienhet och e andra ömmande om ständigheter icke utan faralt kunnat uppskjutas uppgått till 34 (motsvarande t R k I 506 sängar). eras antal, intagning utan (era kunnat uppskjutas bar tå (motsvarande Hvarat framgår både att flertalet vårdade patienter från den 7 Febr. 1862 till den 1 Augusti 1863 varit så beskaffade, att derasi intagning i icke utan fara kunnat uppskjutas, och att det antal varit upptagna af personer, at afbida sin tur, vida unde pr DD KA