Aftonbladet – 9 augusti 1864, sida 2

Fedrelandet gör i en ledande artikel följande betraktelser öfver fredspreliminärerna : ?Fredspreliminärerna och vilkoren för vapenstilleståndet äro nu våra läsare bekanta. Hvad de förra angå, ha vi redan erfarit, att många funnit dem mindre hårda än de väntat. Det kommer deraf, att 3:dje punkten icke var känd förut. Om h. exc. konseljpresidenten, såsom man bör kunna antaga, fått kännedom om denna artikels innehåll genom samma telegram, som meddelade honom de öfriga artiklarnes innehåll, så gjorde han mycket klokt uti att öfverboppa denna punkt i sitt hemliga möte med riksrådet. et har då gätt aldeles efter beräkning; fantasien, som under glad sinnesstämning målar lyckliga händelser, underlåter aldrig, då den är nedtryckt, att uppleta förökade olyckor; den har således under de sista dagarne satt i omlopp ryktet, att konungariket efter hertigdömenas frånskilsande ej blott skulle behålla hela statsskulden, utan dertill betala 40 millioner krigskostnader och utlemna halfva flottan. Det lönade icke mödan svara, attunder sådana vilkor Danmarks ekonomiska bestånd vore en ren omöjlighet; man var så säker på sin sak, att det ser ut som om ryktet blifvit utspridt med absigt. Nu är man derför angenämt öfverraskad, då man ser att ryktet ljugit, och nära nog glad öfver fredsvilkoren. Men det är blott ett nytt exempel på de skiftande meningarnes opålitlighet, för att icke säga otillräknelighet: ty, när en menniska blir utplundrad intill linnet, skattar hon sig särdeles lycklig öfver att icke mista det med. Tredje artikeln är nemligen i verklig eten icke så gynnsam, som den vid första påseendet synes, hvilket vi nu vilja söka bevisa. Att hvarje landsdel behåller den skuld den iklädt sig, är i och för sig ganska naturligt: men denna bestämmelse är obetingadt fördelaktig för hertigdömena. Lauenburg och Slesvig ha aldeles ingen enskild skuld; om Holstein ännu har något qvar af den, som drabbade landet efter förra upproret, såsom vi tro, så är det i alla händelser mycket litet. Konungariket har deremot en icke obetydlig enskild skuld, hvaraf det mesta (15 millioner) härleder sig från de jutska jernvägsanläggningarne. Att monarkiens skuld skall delas efter folkmängden är också i och för sig mycket billigt; men det är tyvärr icke lika lätt gjordt som sagdt, och verkställandet skall otvifvelaktigt, till följd af våra for na fienders och nuvarande medkontrahenters kända redlighet, gifva ett vida mindre fördelaktigt resultat, än om vi sjelfva verkställde delningen. Det slår icke fel, att man skall göra ansoråk på delning af monarkiens tillgångar, ehuru sådant icke står i preliminärerna; som man vet, äro dessa af mycket olika värden, men naturligtvis kommer man att sätta dem, som konungariket måste behälla, så högt som möjligt; deribland blir nog också tal om flottan. Men härtill kommer, att medan uppgörelsen försiggår, hvilket kan räcka länge, skall konungariket nödgas ensamt svara för räntor och afbetalningar på statsskulden, i det de statspapper, som egas i hertigdömena, troligtvis äro helt få (under kriget 1848—50 utgjorde de, såvidt vi minnas, cirka 3 millioner), samt att konungariket vid uppgörelsen kan komma att förlora ganska betydligt, om det skall mottaga nya obligationer, utställda i hertigdömenas namn, för hvilka det alldeles icke är gifvet, att de skola vinna samma förtroende och gå upp till samma pris som monarkiens obligationer gjort i lugna tider. Dessutom är icke tal om någon dvulning af den högst betydliga gemensamma pensionsbördan, hvilken alltså tillsvidare i alla händelser drabbar konungariket ensamt. Slutligen vilja vi fästa uppmärksamheten : på det sista momentet af 3:dje artikeln, som riktigt är afsedd att blända folk. De ullierade makterna skola ha sina krigskostnader godtgjoria af hertigdömena ensamt. Det betyder, att de allierade makterna (d. v. 3. Preussen) tillsvidare behålla hertigdömena i sin go, låta dem bestyra och utkräfva sina insomster, för att göra sig betalta af örver-) skottet. Då nu hertigdömenas öfs