Aftonbladet – 8 augusti 1864, sida 3

Svorska frivilliga I danska bären. Från Aalborg skrifves den 3 dennes: Löjtnant Beizholz är nu död på Hobr lassrett; i torsdags morgon den 28 Juli kl 6!2 utandades han sin hjeltesjäl lugn oc stilla. Hans sår hade intill dagen före hen: död hållit sig ganska goda, men den dager blefvo de betinkliga; dock var det ick direkt såren eller sårfebern, utan en lung inflammation (eller i hvarje fall ett lung lidande), som afklippte hans lifstråd. Un der det sista dygnet egde han knappas snnsningen. Vi, som ectt honom på han: vslågoläger, sett den rörande, outsägliga kär lek hvarmed han ägnu på dödsbädden om fattade och med inn rlig rörelse talade om Psitt kompani?, detta tappra, herrliga kom pani?, dessa Pkärnvkerlar, som han anförde, vi kunna blott med djupt vemod tänka på den brutna blicken och det kalla hjer tat. Pehr Konrad Betzholz var en heders. man såsom krigare och en hjelte under vår fana — det skall sägas vid hans kisia, som ännu saknar sin graf, det skall sägas med tacksamhet och kärlek. Med innerligt vemod hörde jag honom ofta yttra: Tro det icke, käre vän! tro inte, att det är svenska folkets vilja eller kung Carls vilja, håller Sverges svärd i skidan — är den kalla diplomatien?. Falckenstein besökte honom vid hans sjukbädd, och nu då Betzholz är död och har således icke kan I drabbas af den gemena röfvaranförarens låghet, skull det omtalas, ati ej ens inför deta råt och smärtsamt särade offc ej eng vid den olycklige krigarens sjuksäng kunde gripen — (en örn kan ej denne Raubvogel vara) — förneka sin elakhet, utsn var — minst sagdt -— ohöflig och grof, emedan Betzholz icke var hans legitine? tien de, Fram på eftermiddagen måtte dock Falekenstein ha insett det omenskliga i sitt eweende vid Betzholz sjuksöng, eftersom n genom två af sina adjutanter lät efterhans tillstånd och eå vidt möjligt borttaga det obehagliga intrycket af förmiddagens besök. Så dog Beizholz — då kom Fulckensteins order, att vid jordfäst nivgen icke finge bevisas honom någon slugs militärisk ärebetygelse. Så etor är alls förbrytelsen att druga svärdet för Danmark, att ej ens grafven förmår mildra roffågelns hälska sinnelag. Men Betzholz lik skall icke lida denna orätt; det skall nu, om förhållandena tillåta det, föras till Sverge. De preussiska officerarne förklarade sig väl vilja tölja liket såsom privatpersoner, och jag vet en preussare -— huns stånd år klokast att icke antyda — som kellade Faleckensteins skamliga uppförande mot Betzholz för 7en nedrig gemenhet7. Betzholz är nu lagd i en tredubbel kista: på hans hufvud lade en dansk qvinna en lagerkrans, och rosor strödde vi längs kroppen i svepningen; om några dagar vänta vi honom hit. Man hoppas öfver Fredrikshavn kunna få liket fördt till Göteborg: i alla händelser är telegraferadt till svenska utrikesministåren, att såvidt möjligt är, föranstalta att liket afhemtas med ev liten ångbåt. I ett bref från Jönköpingsbladets köpenhamnskorrespondeut läser man: Om våra svenska frivilliga har jeg ej mycket att berätta i dag. Emil Ekströms återuppständelse från de döda har framkallat lika mycken glädje, eom underrättelsen om Beizholz död, ej af sina blessyrer, utan af en tillstötande lunginflammaton, uppväckt sorg. Boldt, Johansson och Liikanen tillfriskna, ehuru långsamt. Om Lindblads sista stunder ha underrättelser rrån svenska konsuln i Sönderborg ingått, att han, lefvande men illa särad, upptagits å slagfältet af preussarne och intörts till nämnde stad, der ban af denne konsuls familj med ömhet vårdats, men aflidit under svära plågor, innan en beslutad amputation af hans ena arm hann verkställas. 9