Aftonbladet – 6 augusti 1864, sida 3

palatset för att följa sina kamrater och bistå dem i letandet efter kejsaren. Han blef något öfverraskad ar att få höra skrattsaltvor ljuda från ändan af korridoren, och då han skyndade ditåt för att få veta orsaken till en så sällsam munterhet, stötte han oförmodat på Rufus, som låg öfver en fallen fievdes döda kropp och med all makt sökte stämma blodet som flödade ur ett djupt sår, som hans motståndare hade gifvit ho nom, innan han fälldes till marken. Hirpinus upplyfte sin väns hufvud och såg att allt var förbi. Jag har fått nog, sade Rufus med svag stämma; min fot slant, och den klumpiga barbaren gaf. mig i detsamma ett hugg, som jag inte hann parera. Farväl, gamle kamrat! Bed hustru min vara lugn, och se till att inte gossarne komma in bland familjen.? Gladiatorn uttalade de sista orden med allt mattare och mattare stämma; hans hufvud sjönk, hans underkäk föll ned, och i det Hirpinus kastade en sista afskedsblick på den kamrat med hvilken han i tio år hade delat vedermödor och nöjen, slängde han med handen förtrytsamt bort några tå rar från sina raggiga ögonhår. En ny skrattsaltva, som ljöd ännu högre och närmare, väckte honom till handling; och då han nu styrde kosan åt det rum hvarifrån skrattet hördes, blef han vittne till en scen, som var nästan like löjlig som ömklig. Omgifna af en krets af gladiatorer, som af full hals ropade bifall och höllo sig isidorna för att icke sprängas af skratt, stodo tvenne motståndare midt emot hvarandra, hvilka tycktes allt annat än hågade att inlåte sig i handgemäng, och iakttogo hvarandrae rörelser med en ytterlig försigtighet och vaksamhet.