Aftonbladet – 6 augusti 1864, sida 2

LITTERATUR TIDNING. Naturvetenskaplig bolksomling för läsare af alla samhällsklasser, af A. Bernstein. Öfversättning of Wilhelm Kjellgren. Sjunde boken. Stockholm, på Sigfrid Flodins : förlag, 1864. Vi ha i de föregående delarne följt vår intressanta och mångkunnige författare på utflykter genom fysikens och kemiens riken. I den närvarande bjuder han oss på en lusttur ut i sjerorymden: till månen, solen, planeterna och lix-stjernorna. Och den väg vi taga är nu, lika litet som då, de -vetenfvapliga systemernas stora kuhgsväg. Ihans lätta phaeton, dragen af ett par elektriska gnistor, göra vi på de omöjligaste stigar härs och tvärs, genom och utanför solsystemet, de mest halsbrytande färder, taga, såsom äkta moderna turister, vyer af jord och måne, sol och solsystem från alla möjliga håll, och under hela tiden underhåller 0ss vår angenäma körsven med en oupphörligt flödande berättelse om allt det märkvärdiga vi se. Det är, med ett ord, en visserligen osystematisk, men mycket fängslande framställning af alla astronomiens nyaste resultater. Stilen flödar af humor och utmärker sig för en ovanlig förmåga att göra de minsta detaljer klara. Som exempel derpå skulle vi vilja hänvisa till författarens redogörelse för hvad en kubikmil är.: Om det enkla och lekande i framställningen kan läsaren göra sig ett begrepp af följande teckning af ett besök på månen. Välkomna till månen! Ingen bjuder oss en sädan helsning, då vi sätta foten på vär jords drabant. Vi se oss omkring och befinna oss i en bergig ödemark. Vi ropa halioh; men till vår förskräckelse höra vi ej ens vår egen röst. Vi äro döfva, totalt döfva, och vi märka också redan, huru detta kommer till; det finnes på månen ingen lvft, som fortplantar ljudet. Månen är icke omgitven af ett lutthölje, såsom jorden eller de andra planeterna, som vi edan skola besöka; och sålunda saknas på mån det som skall af hvarje ljud, af hvarje ton. ittas i svängande rörelser (vibrationer) och råka trumhinnan i örat, för att göras hörbart äå skulle vi h alldeles icke kunna lefva; ja, vi skulle redan på vår resa, komna blott några mil ötver jordens yta, känt uti den allt högre upp tunnare blifna luften de besvärligheter; som vanliga luftseglare erfara; men då vi icke få drifva Tfantasien allt för långt, så är det nog, om vi här uppe på månen kunna vidmakthålla lifvet, och det skulle vara allt för mycket, om vi äfven ville i fantasien föreställa oss luft, för att här kunna föra ett samtal. Men finnes ingen luft på månen — och astronomerna der nere på jorden veta detta lika så väl, som vi — så följer att heller icke något vatten kan finnas; ty i lufttomt rum fördunstar vattnet. Och finnes intet: vatten, så kan det icke heller förundra oss, att vi här eljest icke kunna upptäcka någon vätska och således på månen råkat så på det torra, att vi icke kunna föreställa oss något sådant på jorden. Under sådana omständigheter äro vi beklagligen nödsakade att gå miste om mycket, som vår fantasi nere på jorden har förespeglat oss om lifvet på månen, Så långt vårt öga når, se vi omkring oss berg och dalar, såsom de finnas aftecknade på månkartorna af Beer och Mädler. Vi se på månens yta mång ting, men vi veta icke hvad de skola vara. Kanske är det växter; men växter i jordisk mening och enligt våra begrepp kan det icke vara. Växten lefver af luft och vatten och andra luftartade och vattenformiga födoämnen; men på månen finnas inga sådana. Här är intet syre, intet väte, intet qväfve och allraminst något kol, hvilket sednare också på jorden sanblott existerar såsom en växtäterstod, till