Aftonbladet – 4 augusti 1864, sida 3

måhända flera årtusendens, bostadsrätt i landet, jemförd med den rätt, som en främmande först på sednare tid i större skala inträngd nationalitet eger, som ännu, åtmin. stone norr om Dannevirke, icke kommit längre än att här och der sätta en svag fernissa på den danska naturen och det danska lifvet, som ännu är och blir det väsendtliga i det lilla område söderut, der en med danska starkt uppblandad plattyska tängt sig in. Väl äro usigterna lör ögonblicket små och mörka för vårt misshandlade lädernesland; men skulle den dag åter randas, då dansken blir åter herre i sitt gamla land — och ingen dansk bör uppgitva hoppet att så skall ske, om vi ha fal tens och nationalitetens heliga rätt på vår sida — så skall man få se, huru norra och mellersta Slesvigs danskhet skall bryta fram som en väldig ström. Ty, i denna bedröfvelsens tid får den danske slesvigaren i botten lära hvad det vill säga att regeras af tyskar, och än mer af preussare, som ännu innan Jandet tillhör dem, icke draga i betänkande att bjuda honom prester, som ej förstå hans språk, förbjuda hans söner inhemta någon högre bildning på modersmålet, ja neka bonom att begagna sitt modersmål utom sin egen dörr för att tillkännagifva sitt handiverk eller sin handel, ett tyranni som till den grad öfvergår alla gränser, att det säkert icke finns något land i Europa, som kan visa maken dertill. I Haderslev har man gått så långt, att man velat tvinga en man att borthugga en gammal inskrift på sitt hus Gud allena äran?, eller åtminstone sätta den på tyska derunder, hvilket dock strandade, emedan mannen bestämdt vägrade och lemnade åt dem sjelfva att utföra en handling, hvaruti han såg en hädelse mot Gud. Genom dylika medel tro preussarne sig hastigt och säkert kufva danskheten i Slesvig. Men deras framfärd skördar redan sin naturliga lön; den uppfyller folket med dubbel harm, dubbel vilja att hålla fast vid fädrens epråk och Hf. Allt dylikt synes man icke känna rätt lefvande i konungariket. Man tror icke rätt på sanningen af hvad man så ofta hör yttras: Folket här är mycket mera danskt, än de flesta i Danmark? -— och likväl är det fullkomligt sannt. Men det är sorgligt, att man i Danmark aldrig synes kunna få full illit till egen saks rättfärdighet.