Aftonbladet – 4 augusti 1864, sida 3

städes rik afkastning. Underrättelser från Danmark. ?Fedrelandet? säger att det allmänna intrycket af konseljpresidentens meddelanden uti det privata mötet med riksrådets bäda aftelningar den 1 dennes var mycket nedslående, och att vilkoren för freden äro mycket härda, hårdare än visst någon förut tänkt sig. Dugbladet? yttrar i samma ämne, att ett sådant resultat kunde hvilken minister som helst ha uppnått, och att man i hvad som hittills passerat förgäfves söker nägon enda trukt af det på konungens egen önskan skedda ministerombytet. Hvilka förhoppningar för den dynastiska makten, som möjligen kunna påräknas af framtiden, kan man icke veta; men säkert är, att danska folkets rätt för ögonblicket är tillintetgjord. Generallöjtnant Gerlach öfvertog den 25 Juli, enligt egen önskan, kommandot öfver jörsta armedivisionen. Randers Avis? meddelar en skrifvelse till Randers amt från preussiska intendenturen, hvaruti utlofvas, att dit ingilna ersättningsanspråk för levereringar till trupperna under vapenhvilan skola anvisas på rältkrigskassan, men sjelfva betalningen presteras först sedan man erhållit visshet om att penningarne icke användas att understödja regeringen mot de allierade. Enligt underrättelse från danska konsuln golandsaffaren qvarvarande sårade väl och äro snart fullkomligt återsiällda, så att de efter läkarens mening kunna hemskickas. Tre franska örlogsfartyg skulle, enligt Hjörr. Av. den 26 Juli passerat Skagen och tagit lotsar ombord. Uti Krik ansågos de deremot vara Österrikare, som skulle mottaga och konvojera de i Lijmfjor en tagna artygen; och med afseende på olörsigtigheten att ankra tätt utanför Aggerkanalen med SV. vind, synes deita också vara rimligare. I anledning af åtskilliga yttranden i riksrådet under adressdebatten, yttras i ett bref till Fedrelandet, dateradt: Mellersta Slesvig den 25 Juli: Det har vid detta tillfälle blifvit ofta yttradt, att vi här med ovilja tänka på en delning af Slesvig. Jag tror, att det är en alldeles falsk föreställning, som ligger till grund för detta påstående. Naturligtvis vill den trogna slesvigaren liksom hvarje annan dansk, att hans gamla fädernesland skall mista så litet som möjligt genom det skamliga eröfringståg, två stormakter företagit för att afleda revolutionens ström i Tyskand, den ena ganska säkert också för att utvidga sitt område och framför allt föratt komma till hatvet, hvilket till och med de högst uppsatte preussare oförbehållsamt yttra, att det är ?nödvändigt? för deras fädernesJand. Men meningen är naturligtvis icke att stanna vid ofvannämnda påstående, utun är helt såkert, att älven de trogne slesvigvigarne, således nordoch mellanslesvigare, skola känna liksom en lifstråd afskuren genom skilsmessan från sydslesvigarne. Men denna föreställning är alldeles falsk. Den så kallade slesvigska sjelfständigheten har längesedan lörlorat sina anhängare. Men sedun. utvecklingen nått sin nuvarande ståndpunen sedan de trugne slesvigarne nu ett nellt år med blödande bjertan, med harm och tusende förbannelser måst se på, huru skaror af eras tysktalande landsmän blifvit förrädare mot sitt fädernesland och genom att fegt svika sin fana samt rent af bjelpa fienden, bragt ett outsägligt förderf öiver sina egna landsmäa och hela landet; sedan de sett, att icke heller få civile, sär deles i hertigdömets södra delar, hjelpt landets fiender med upplysningar och på månguhanda sätt; efter allt hvad vi sålunda upplefvat och lidit, kunna våra bröder i konungariket vara fullt förvissade, att nä stan hvarje spår af sympati för det tyska Sydslesvig är försvunnet. Här i landet är numera endust fråga om dansksinnad eller schleswig-holsteinsk (tysk), och man kan i konungariket vara fullt säker på, att hvarje dansksinnad mans högsta önskan är att få bli qvar vid det gamla fosterlandet, att fortfarande få bli hvad man är och i alla tider varit, danskar och intet annatän danskar, i oupplöslig förbindelse med konunge riket. Men tyvärr är det en sorglig sanning, att i konungariket varit och äro alltför många, som sakna den lefvande tron att Slesvig är ett danskt land i tal, seder och sinnelag. Det visar sig ulltför ofta, att man kunde tvifia derpå, att men i konungariket hyser ett alldeles i Kristiansand befinna sig alla de efter Hel-ogrundad tvitvel om Danmarks fulla rätt med aise ode ä Slesvig, ej blott den fulla historiska rätten, utan — hvad som i våra dagar bör väga hka mycket — vår hela nationella rätt. Man synes icke tillräckligt göra sig klart, hvad det är för en helt annorlanda hög och helig rätt den nationalitok har onm rilmar miveoet nit Natan