Aftonbladet – 3 augusti 1864, sida 2

titlar, belöpte sig, efter 1863 års markegångepris, till. ....cc.-. rår 171: 31, uvaremot nya räntan, som består af sex tullar, utgor, ener summa beräkvingsgrund som här oivan, rår 131: 47, och medelpriset lör de sisa tio ären 144: 21. Härat iramgär ovedersägligt, av gprundräntan alldeles icke genom skatieförenklingen till beloppet ökats. utan tvärtom nedgätt. — De här aviörda siffrorna behölva egentligen inga kommentarier; dock anse vi oss böra upplysa, att, fastän vi med flit valt hemman 1 Nerike, der hö ingär som en ränteedel, hvars lämphehet, säsom sädun, skäl blilvit ifrägusutt, en -r denna ariikel är till siti pris den mest fluktuerande af alla — så nppgar ändock skatten, uträknad 1 penningar, till ett mindre belopp, än den, innan skattelörenklingen vidtog, skolat ut göra. Om nämnde förenkling icke untugie, -å skulle det först amörda hemmanet för 1863 tätt erlävga 161 rdr 77 öre, i stället iör 156 rdr 64 öre, vch det andra hemma net 171 rår 31 öre, i stället för 144 rdr 21 öre. Aunuv mera fördelakugt blir resultatet sör den skattskyldige, då vid inträtfande mssväxtår markegängen naturligtvis är hög, men han ändå tär betala sin skutt elter det jemförelsevis lägre medelpriset. Av hvad nu anförts torde vara ovedersägligt, att grundskatterna ingenstädes uppgå ull så högt belopp, att de kunna förorsuka jordbrukuren det betryck, hvaraf han nu lider. Antag att gruudskatterna t. ex. för tio r sedan blifvit alskaffade, antingen på det t att de successive aftlö eller helt eunkelt blifvit efterskänkta, är det väl sannolikt, att den nu öiverklugade penningiörl genuheten derigenom skulle törekommus? Visserligen skulle den person, som egt eu hemman då grundskatterna alskaftades, derefter befrints från utgiften i form of grundskatt ; men då staten på annat sätt mäste beredua inkomster, skulle han tvifvelsutan i en annan iorm dertill 18 bidraga. Om äter samma hemman efter grundskattens atskoffande, genom köp öfvergått till annan egure, ar det otilvelaktigt ut denne i köpeskilling fött erlägga så mycket högre belopp, som motsvarar den upphörda grundräntan, förvandIad till kapital 3 ölven på detta belopp mäste han ju beräkaa ränta och utbetala sädan, om kapitalet upplåvais? Vid beräkningen ef ett hemmans värde i och för försäljning, ingå alltid benmåuets skatter såsom en wviutig faktor. Ju större denua faktor är, ju lägre värde eger jastigheten. Skatten representerar ett kapital, som icke kan uppsägus, och deriöre ser man att älven de hu t beskattade hemmanen fiuna köpare, enär dertill erfordras mindre kapital. Det kun visserligen sägas ligga nägvt förödmjukande der: utt vurga statens gäldenär; men att hafva en fordringaegare, som allenast kan uttoga sin ränta, är onekligen fördelaktigare, ån att hafve tordringsegare, som kunna utkräfva kupitalet när som helst, älven om räntan puuktligt erläg En an författaren uttalat, den neml isskatten upppår till 2 å 3 rdr för hvarje tunna producerad spannmål, skall säkerligen förekomma de tlesia i hö L ande. För vår del kuuna vi icke fötta på hvilka grunder han kommit till ett sä nedsläenude resultat. Spanmålsskörden anses berocude ar flera omständigheter: jordmånens beskiffeuhet, väderleken, brukmwngssäitet m.m, Juskränker man sig blot till det sednares betraktande, så det vanhegt att den, som brukor sim jord väl, tär större skörd på en gilven ureul, än den som sköler en lika areal illa. En jordbrukare gör spwnmålsodlipgen till huf vudsak; en unnan åier ladugardsskötseln: en tredje — och till denna klass torde de flesta bora räknas — idkar både spaumålsodling och ludugärdsskörsel, ordnande dessa imubördes efter hvad han anser bäst Ö:verensstämma med konjunkuren. Om nu dessa tre kategorier af jordbrukare bvar för sig — förutsatt att deras hemmnans skatt är like stor och deras jord al summa bördighet — beräkna hvad skatten uppgår till pr tunna producerad spunmäål, så ar det klart att de mäste komma tll olika resultat, i samme mån som skörden varit olika stor, — Vi äro derföre mycket benäsna utt anse författarens ofvan anlörda äsiut som en fikuon. Författarens erinrivgar om huru litet som vidgjorts till jordbrukets lyftning ha nog skäl för sig, ehuru andra sidan icke bör lörugas, att jordbrukets naturliga målsmän, vondeständet, väl yrkat på grundskatternas kaflande, men ända till förl. riksdag irigast motsatt sig alla direkta anslag till jordbrukets förkofran i större skala.