Aftonbladet – 1 augusti 1864, sida 3

H ålskjutningen I England. Med anledning af de stora målskjutningsfester, som de frivilliga kårerna i England och Skottland denna sommar hållit, innehåller Times en artikel, som påpekar att dessa öfver Storbritannien uppblomstrende öfningar egentligen icke utgöra en ny företeelse, utan en efter tidsomständigheterna omgestaltad förnyelse af en urgammal, från de normandiska eröfringens dugar härstammande nationel sed, nemligen folkets ullmänna ötvande i den från så många slagtält ryktbara ?långbågens? bruk. Detta bruk upphörde först år 1753, sedan det länge existerat mer af kärlek till en gammal vana än för någon krigisk nyttas skull, ty bågen var i medlet af förra århundradet ett sedan länge föråldradt och från de regelbundna armeerna förvisadt vapen. En desto mer lysande roll spelade densamma i Englands medeltidshistoria. Det var icke de stålklädda engelsk-normandiska riddarskarorna, som till Albions förmån afgjorde slagen vid Crecy, Poitiers och Azincourt; de engelska riddärne funno i de franska chevaliererna sina jemlikar, men långbågen i händerne å skogvaktare, vildekyttar och bönder, samade i fotkompanier, gaf utslaget. Englands rikes makt hvilar på långbågen, kunde på sin tid sir John fortessue med skäl säga. 1 hvarje stad och hvarje by såg man under helgdagarne folket samladt framför skott-taflorna; hela den manliga befolkningen ända ned till de sjuåriga gossarne var iörpligtad att infinoa sig, vid en helfpennys vite för hvarje uteblifven. Ena gammallag bjöd, att sex fjädrar af hvarje plockad gås skulle afläggas till pilar. Den skicklighet de sålunda trån gosseåren öfvade männen förvärlvat förekom fastlandets nationer nästan öfvernaturlig, och främmande furstar betalade evgelska bågskyttars tjenst med en iabelaktig sold. Ännu länge etter muskötens införande hade långbågen sina vänner, som framhöllo, att han för hvurje afskjuten kule kunde slunga sex pilar och det med en kraft, som genomborrade de tjockaste plankor. När föngbågen försvann. förlora