Aftonbladet – 1 augusti 1864, sida 3

MR 5 BD AE SP. land. De förföljdessaf unionisterna. I Uti en korrespondens från Newyork at den 12 Juli skildras ställningen på krigsskådeplatsen som följer: Från Grant erfar man intet nytt. Deremot cirkulera så många flera rykten och nyheter från Maryland och sydliga Pennsylvanien, hvarest det sednaste, Inu slutade, infallet såsom man lätt kan föreställa sig, framkallat en allmän panisk förs skräckelse. Om man kunde obeungadt tro alla de öfverdrifna berättelser, som satts i omlopp af Baltimores och Philadelphias blad, så skulle hela Lees armå vara på väg mot norden samt hota Baltimore och Waishington med att genast falla i fiendens händer. Men så farligt är det dock icke och skall icke heller kunna blifva det, ja på krigets förande i det stora hela skall hela detta infall ej utöfva det ringaste inflytande; ty rebellernas hela stridsmakt belöper sig högst till 20,000 å 25,000 man, och dess syltemål har ej varit något annat än häststöld och plundring. Men icke desto mindre är detta fiendens obehindrade framträngande, alldeles oatsedt den derigenom förorsakade skada, en skam för regeringen och en skymf för landets befolkning. Den vid detta tillfälle ådagalagda rådlösheten är nästan otrolig; den gäckar hvarje beskrifning. Myndigheterna hade, i stället för att lugna sinnena med förståndiga åtgärder, ökat förskräckelsen genom obetänksamma kungörelser. Marylands guvernör utfärdade under intrycket af sin första ångest en kungörelse, hvaruti han uppmanade alla lojais medborgare att intinna sig för att försvara Baltimore samt bilda regementen, kompanier, klubbar och föreningar för att rädda det hotade fäderneslandet. Naturligtvis erhöll den allmänna förskräckelsen på sätt och vis genom denna uppmaning sitt offciella berättigande. Enligt hvad man hittills kunnat inhemta af de öfverdrifna ryktena och de förvirrade faktiska upplysningar som ingått, förhåller sig saken som följer: Då general Hunter tågade uppför Shenandoah-dalen mot Stanton, gjorde de båda sydstatsgeneralerna Ewell och Breckenridge vid Wayresvoro en plötslig svängning immåt Blue Ridge. Hunter telegraferade naturligtvis åt alla sidor att fienden skyndsamt dragit sig tillbaka för honom; men Hunter blef sedan vid Lynchburg tillbakaslagen med betydande förlust och ansåg sig efter detta nederlag så föga säker, att han drog sig tillbaka till vestra Virginien uti Kanoba-dalen. Men derigenom vunno Breckenridge och Ewell obestridligt herravälde öfver hela Shenandoah-dalen och beslutade sig raskt att kräfva hämnd för det Hunterska ströftåget samt framryckte obehindradt till Potomac. Här var det Sigel som först slog allarm. Han gjorde hvad som under förhandenvarande omständigheter kunde göras med 1500 man milis. Han förde sina förråder i säkerhet och fattade posto på maryländska höjderna midt emot Harpers-Ferry. Regeringen i Weashington afsatte Sigel, under antagande att han låtit jaga sig från sin post af några tusen fiendtliga marödörer, och förklarade att fienden var så svag, att den ej kande injaga nägra farhågor. Emellertid inryckte tienden, som efter Sigels afskedande ej hade emot sig någon general med sjelfständigt omdöme och ölvad blick, inbröt i Maryland, intog Hagerstown och Frederick, brandskattade af hjertans lust och slog den 9 Juli unionsgeneralen Wallace, som med sin milis skyndat mot rebelleina från Baltimore, vid Monacacy, en liten flod som löper parallelt med Antietam och midtemot Bulls Bluff faller ut i Potomac. Förbindelsen med Washington, såväl me delst telegraflinierna som jernbanorna, har blifvit afbruten af fienden, som förstört åtskilliga stationer mellan Washington och Baltimore samt mellan Baltimore och Filadelfia, upprilvit jernvägsskenorna, uppbrännt broar, röfvat bantåg, utplundrat de resande på allt redbart, med få ord, betett sig såsom äkta strätrötfvare. Att dylikt kunnat passera snart sagdt inför regeringens ögon på krigets fjerde år är föga hedrande för regeringens omtanka. Icke ens milisen var organiserad derstädes, och man måste se sig om åt norden efter hjelp. j Under tiden framryckte fienden och enställde stor förödelse hvar han tägade fram. Rykten spredo sig att rebellkåren var 50,000 man stark och att Lee sjelf stod i spetsen för densamma. Den 11 tog fienden två från Baltimore kommande bantäg, hvarvid general Franklin och hans stab föllo i rebellernas händer. Vid Blandenburg och Beltsville förstördes telegraftrådarne mellan Bal.imore och Washington. Sju mil från sistnämude stad kom de: till en skärmytsling vid Sevenih-Street-Road. På kort afständ från Washingtons norra sida samlade sig en stark fi.ndtlig kår, som syntes ämna nugripa hufvudstaden, och i Newyork samt Filadelfia spredo sig rykten om att Washington fallit i fiendens händer. Men i stället unträdde fienden, hvars återtågslinie var hotad af de anryckande unionstrupperna, ett brårstörtadt återtåg, lastad med byte. Telegrafförbindelsen mellan Washington !och Newyork var återställd och invasionen slutad. H ålskjutningen I Baogland, Med anledning af de stora målskjutningsfester. som de frivilliga kårerna i England