Aftonbladet – 29 juli 1864, sida 3

ICICBTATLTaUdiNES THeat, SUM AVIS Kallal UTA allsmäktiga viljans befallningar, liknar en stor spindelväf, som omspinner hela landet och på alla sidor insnärjer medborgarne i det admmistrativa tvängets maskor. Detta är den lycksalighet, som demokratien skänker.? Ja, ni har rätt: sådan ungefär är den falska demokratien, och sådana äro hennes frukter. Hon är för den sanna demokratien ännu farligare än absolutismen, likasom en falsk vän alltid är farligare än en erkänd fiende. Och iännu gäller tyvärr om den sanna demokratien hvad evangelium säger om himmelriket: många äro kallade, men få utvalde. Men är det rättvist att uttala förkastelsedomen öfver demokratien, derföre att ulfvar behaga kläda sig i fårakläder eller åsnor draga på sig lejonhudar? Den verkliga demokratien är något helt annat: hon är lika litet slaf under ett namn, som under en individualitet;-hon ser blot ett mål i det politiska lifvet: friheten. Den konstitutionella monarkien, som ger oss friheten — iriheten utan tysta förbehåll, utan arrigrepenstes — föredrager hon tusen gånger framför republiken, som, under sken a! omsorg om den allmänna välfärden, stiftor undantagslagar och legaliserar förtrycket. Den verkliga demokratien nedrar icke, utan upplylter. Af alla dessa menniskor, som eudast äro viljelösa kuggar i en stor centrulisationsmaskin, hvilka ofta komma i clag och bryta sönder hvarandra, gör hon fria och förnuftiga varelser. Hon drager icke ned dem, som befinna sig på samhällsstegens högsta pinnar, till dem som stå nederst; hon räcker en broderlig hand åt de lowtlöse för att hjelpa dem uppför stegen. Hennes mäktiga härkraft är folkundervi ningen och den fria pressen; hon betraktar hvarje barn, som kommer till verlden, såsom sin nästas och jemlike; hon erbjuder det medel att utbilda alla sina förmögenheter, och förkunnar sedan: ske hvar och en efter hans gerningar! Hennes valspråk är: en regering med hvad namn som helst, men med största möjliga individuella initiativ och minsta möjlhga administrativa förmynderskap. Demokratien allena förmår fredligt lösa tidehvarfvets fruktansvärda probiemer, som oemotståndligt fordra sin lösning: mannens förnedring genom proletariatet, qvinnans rättslöshet genom hungern, barnets tvinsot genom brist på ljus och luft: demokratien har, en ny Dante, nedstigit i de sociala helvetena och undersökt pauperismen, prostitutionen, och hvad den allt heter, denna okunnighetens och armodets förfärliga afföda, och hon har återvändt derifrån med förfäran i hjertat och med eld i sitt ord. Hon har sett en stor del af menskligheten tvingas att kasta sig i brottets armar för att undvika att ?svälta ihjäl i detalj, litet hvar dag, och hon har insett nödvändigheten af att omskapa eller nybilda iustitutioner, som för de lottlösa skola underlätta lifvet, undervisningen, arbetet, ärbarheten, att göra uthuggningar i armodets och lastens mörka skog, att insläppa ljus och luft i den sociala labyrinten, att öfvera sätta verkligheter i stället för fiktioner. Vid utförandet af detta vårt tidehvarf förelagda jättearbete har demokratien, jag har redan nämnt det, jemte den obligatoriska gratisuuder ingen, sin mäktigaste hjelpkraft i den fria pressen; det är denna som skall lysa samhällsskeppet in i hamnen: släck ut fyrbåken, och humnen blir ett blindskär. Men medan demokratien sålunda i alla riktningar arbetar på lösningen af sin uppgill att bereda de rättslöse tillträde till menskliga rättigheter, rusta sig de privilegierade klasserna till att hårdnackadt försvara, ja utvidga sina olagliga undantagstörmåner. Exempel ligga för ögonen. Det är på det sältet som man arbetar den sociala revolutionen i händerna och banar äg för socialister, kommunister och andra fantaster, som redan mer än en gång lyckats rycka menskligheten århundraden tillbaka i sin utvecklingsgång. Det är dessa klassers och dessa besoldude sakförares ansträngningar, som lyckats framkalla sådana europeiska förräderier mot den demokratiska solidariteten, som det, hvilket nyss bragt vårt brödrafolk till att afhandla det hemska alternativet: nationalitet eller frihet. Despotismen har i dem sina mäktigaste bundsförvandier, men icke blott i dem, utan äfven i denna menniskohjertats hemliga feghet, som är så glad att slippa sjelf tänka, sjell handla, styra sig sjelf. I skickelsedigra tider är det så lugnt att slippa höra talas om farorna, att i regeringen ha en maskin, som går sin gilla gång, och att få inelumra vid det entoniga ljudet deraf. Folk, som bråkar om alltivg, är så besvärligt. Det är icke endast vården om de muteriella intressena, utan åfven intelligensens försoftning, som förmår oss alt taga tiden som den kommer, att fritaga oss iträn att ha en egen tanke, att af slumpens nåd mottaga okända öden. Det är denna sinnets och karakterens sömniga indolens, hvari den största faran ligger och som den fria pressen mäste ouflåtligt bekämpa. Hon måste hålla nationens tanke vaken genom att utan uppehör frumhålla för honom tidens fundamentalfråga. Och i sitt allmännaste utiryck är denna icke blott frågan om ordning och frihet, om bevarande och omstörtning, den är frågan om demokratiens framtid. Demokratieus organisation är tidens stora problem. Det fins icke längre plats för annat än för den demokratiska friheten eller ceesarernas despotism. Om man derföre icke lyekas att grundlägga eller utbilda demokra.iska institutioner, om man underlåter att ingifra alla medborgare idter och känslor, som först förbereda dem för friheten och sedan göra dem skickliga till hennes utöfning, så skall det snart icke finnas sirihet för någon, utan ett jemlikhetstyranni för alla. De absolutistiska krafterna hafva redan insett nödvändigheten af en solidaritet och afslutit sitt förbund: huru länge skall man behöfva vänta på, att den demokratiska solidariteten varder en sanning? Håkan Röde,