Aftonbladet – 29 juli 1864, sida 3

j l icke gjort sigväl förtjenta om fäderneslanXVI. Skandinavism och demokrati. Den gamla sanning, som redan tör många århundraden tillbaka af den romerska skalden uttalades i orden: Donec eris felix. multos numerabis amicos; Tempora si fuerint nubila, solus eris! har af alla tiders erfarenhet vunnit en ökad bekräftelse; menniskonaturen manas afsina lägre drifter att sola sig i lyckans sken, lika oemotståndligt som lazzaronen attlättjas i den italienska solens; och längre än Italien behöft vänta på den sista lazzaronen?, lär väl tyvärr menskligheten få vänta på den sista 1 ökaren. Om derföre den politik, som förfäktats af de svenska skandinaverna, icke hade varit ledd af någon annan bevekelsegrund än den, som deras vedersakare äflats att inbilla verlden, eller af obenägenheten att öfvergifva en vän i nöden, med hvilken man 1 lyckans dagar icke tvekat att utbyta dyra lötten om att dela ljuft och ledt), så skulle denna politiks målsmän obestridligen och naturenligt befunnit sig i minoriteten, ty dit höra, på mensklighetens nuvarande utvecklingspunkt, ännu alltid en nations ädlaste elementer. Men verkliga förhållandet är, att denna politiks ledande tanke, som ofta blifvit utvecklad, men som motsidan ctädse envisats att ignorera, icke har varit, att vi skulle utkämpa Danmarks strid, utan alt vi i förening med Danmark skulle utkämpa den skandinaviska nationalitetens förr eller sednare oundvikliga strid. Det har med ovederlåggliga skäl visats, att svårigheten för den skandinavis a nationaliteten att i längden. värna sig gränsar hardt nära till omöjl het, om den overksamt åser huru den ena. biten deraf efter den andra bortplockas af dess naturliga fiender; det har visats, att vårt eget välförstådda intresse manade oss att utkämpa denna strid medan det ännu va tid att utkämpa den gemensamt, och derföre har denna politik måst samla under sin fana icke blott nationens ädlaste känslor, utan äfven hennes mest upplysta elementer. Det är under sådana förhållanden också blott ett sätt att kri ggå frågan, när motsidan idisslar sin enfaldiga uppmaning till den nationella poktikens förfäktare att visa hvarifrån medel skola tagas? ; den frågan påkallar intet annat svar än det, att om den skandinaviska nationaliteten ej förmår värna sig medan den har sin integritet qvar — icke lär hon förmå det bättre sedan hon blifvit styekad. Och det skulle kanske kunna tilläggas: finnas ieke medel härtill efter en 50-årig fred, så hafva konsulerna det, minst i eh tid då så många järtecken bebådat stormens annalkande. Nej, viljen I på allvar gendrifva den skandinaviska politikens berättigande, så visen, antingen att en styckad nationalitet är starkare än en samlad, eller ock vtt ett konstitutionelt Sverge-Norge ingenting har att frukta af eröfringslystna och absolutistiska grannar. Men på de frågorna aktar man sig att ingå, ! et pour cause. essa nu i största korthet antydda förhållanden äro de förut ofta och utförligt utvecklade skäl, som hade bort mana iförförsta rummet BSverge-Norge att ställa sig vid sin danska broders sida, utan att vänta på att bli tegna i släptåg af någon europeisk stormakt. Men jemte den nationella solidariteten manades vi dertill äfven af den konstitutionelt-demokratiska, och äfven i detta afseende kraltigare än någon annan makt, emedan ockeå här vår egen litsprincip närmast och omedelbarast hotas, ju längre absolutismen får utsträcka sina jättearmar för att vid sitt nästa steg qväfva älven vår lrihet i sitt dödande famntag. Långt hafva vi visserligen ännu ej hunnit i konstitutionelt-demokratisk utveckling, och bästa beviset derpå är att den ministeriella pressen kunnat i länga månader tillåta sig attupp: repa den fräcka inkonstitutionella satsen, att den nationella pressen har angripit Sverges ära i och genom sin allvarliga vidräkning med vår regering för hennes på sednaste tiden följda vanmaktspolitik — en så mycket märkvärdigare begreppsförvillelse, som samma ministeriella press samtidigt med mycken gamman inregistrerat den engelska pressens vida skarpare angrepp mot sin regering för enahanda politiska synder och dervid icke tvekat att sjelf antyda, alt det var Englands regering, som svikit, och Englands press, som sökt häida landets ära och intressen. Men om också frihetsbegreppen ännu äro hos oss föga utvecklade, så äro dock det vi redan ega af verklig frihet och de rika frön till dess ytterligare utbildning, som ligga i våra institutioner, af så oändligt högt värde, att de väl bade förgods och blod försvaras, i tjenat att med förbund med våra stamförvandter och politiska trosförvandter, emot våra ryska och tyska grannars välvilliga omtanke att göra äfven den skandinaviska nationaliteten delaktig af absolutismens välsignelser. ?Men?, tycker jag mig höra spörjas, Phvad är då i sjelliva verket den der väl signade demokratien, som ni vill framhålla såsom allena saliggörande? Ar hon väl, om man ser närmare på saken, något annatiän en ny form för denna absolutism, öfver hvilken ni så käckt bryter stafven? Betraktom hennes gestalt och gerningar vid skenet af historiens fackla. Republiken är den talisman, medelst hvilken hon tror sig skola komma till rätta med alla svårigheter, den gudomliga rätt, på hvilken hon pockar och som hon tillbeder, om den också uppträder fullt lika förtryckande som någonsin enväldet, eller mödosamt släpar sig fram genom anarki och stråtröfvarbragder. Hennes ideal är jemlikheten, hennes symbol oket, som böjer hjessorna och förnedrar karaktererna, hennes spira Tarquinii käpp, som afklipper allt för högresta och backstylva buofvuden. Och hvilka äro hennes frukter? Först revolutionens oerhörda brott, Allmänna Välfärds-utskott och 7lagen mot misstänkte? ; dernäst samvetskapitulationer, politiska syndafall och ett ifrigt knäböjande för den första starka makt, som förmår rädda henne från hennes eget verk; slutliman om hal natian förvandlad 4511 att atnet