Aftonbladet – 26 juli 1864, sida 2

sund tanke; den strider tvertom mot naturen. fvå nationaliteter, hvilka stått emot hvarandra under en tusenårig kamp, som räckt ända till våra dagar, kunna icke genom ett penndrag förenas i ett drägligt och vänskapligt förbund. Daumark har ingen rät hvarken att göra ett streck öfver sin histo ria eller att uppge Sin framtid, ej ens för att ridda ett par hundratusen trofasta landsmän, som orätt och våld möjligen kunna lösrycka derifrån. Detta skulle vara en ofantlig förlust för värt lilla folk, och det är tvilvelaktigt, om vi någonsin kunde öfvervinna den; men danska folket har dock icke, för att undgå den, lof att låta lefvande begrafva sig, att låta i all tysthet qväfva sig under Tysklands omfamning. Det har samma pligt nu som förut att troget häfda och försvara allt som lemnas oss i behåll. Och det skall ej heller svika sin pligt. Ingen har på fullt allvar tänkt derpå. Det hvarken är eller någonsin kan bli dess mening alt uppge sig sjelf. Undanträngdt till Flensborgsfjorden, planterar det sin fana der och försvarar sig; undanträngdt till Kongeån, häller det stånd der; undanträngdt till Liimijorden, ja till Stora Bält fortfar det att hälla stånd. Om trogua medborgare och ärliga danska män måste skiljas derifrån, så skall det sörja djupt, men icke låta sig af sorgen nedsänkas i slö overksamhet: det bjuder dem medel till allt det motstånd de kunna göra, för att värja sig mot förtrycket så länge som möjligt och hoppas på deras befrielse... Det glömmer hva Polens eller Italiens öde. Det sträfvar och främst att vinna hvad det ännu vunnit, inre enighet, ty eljest äro vi säl att få dela Polens lott. Det samlar derpä sina krafter och stärker dem genom förbin delse med sina stamförvandter, för att vinna en framtid, lik Italiens. Efter det olyckliga slaget vid Novara den 23 Mars 1849 erhöll Sardinien blott ett vapenstillestånd af Ösierrike på de hårdaste vilkor: det måste utlemna alla ungerska och polska soldater, återkalla sin flotta från Adriatiska hafvet och medge österrikarne att besätta landet mellan Po, Tieino och Sesia samt hälften af fästningen Alessandria. Den 7 Augusti samma år måste det sluta fred på vilkor att betala 60 millioner i krigskostnader, för framtiden låta Österrike hålla besättning i Allessandria tills de blifvit inbetalda, samt naturligtvis lemna Lombardiet och Venetien åt sitt öde. Eifva år derefter var nästan hela Italinn förenadt och fritt från Alperna till Siciliens sydligaste spets. Hvarför skulle vi då förtvifla? Hvarför skulle vi uppge hoppet om Danmark och dess nordiska framtid, blott derför att vi ha en hård vapenhvila och måste vara beredda på att få ett hårdt vapenstillestånd och en hård fred. Lätom oss aldrig glömma det ordspråk, som blef ett hedersnamn för den konung, hvilken en gång uppreste Danmark ur den djupaste förnedring och den tröstlösaste splittring: I morgen er der atter en Dag !?