Aftonbladet – 26 juli 1864, sida 2

I det gripande tal, som Monrad nyligen höll i Folkethinget och der han företrädesvis betonade wigten af att hålla fast vid ?danska folkets integritet, som han ansåg böra föredragas icke blott framför monarkiens integritet, utan till och med framför nämnde folks politiska frihet, yttrade han land annat, att om man skulle nödgas ötverlemna hela Slesvig till införlifvande med tyska förbundet, återstoden af Danmark äfven borde göra sällskap. Detta yttrande har föranledt Fedrelandet, hvilket sjelf vid ett föregående tillfälle framkastat samma id, att ou uppträda deremot. Vi meddela här Fedrelandets artikel i dess helhet, så mycket hellre som man deraf finner huru den nuvarande betänkliga ställningen uppattas och bedömes af det liberala partiets främsta organ inom danska pressen: ?Det är ganska naturligt att på en tid, då allmän nedslagenhet och bekymmer följt på en lång rad af missräkningar och olyckor, uppstå hos mänga allvarliga och fosterländskt sinnade män nya, förut okända tankar, som, då de uttalas, slå an på andra genom sjeltva sin nyhet och lätt vinna utbredning, emedan så få äro kompetenta att vröfva dem. En sådan tanke är den om hela Danmarks inträdande i tyska förbundet. Vi måste bekänna, att denna tanke icke heller är oss främmande, att den uppstått även hos oss, att den väl icke ännu blifvit rent utsagd i vårt blad, men att den både i enskilda samtal begagnats till svar på de klenmodiges råd att aflstå det mesta uf Slesvig och jemväl blifvit offentligt antydd i värt yttrande om det nya skandinaiska unionsförslaget. Vi kunna derföre icke rörebrå Monrad, att han i slutet af sitt ypperliga föredrag i folkethinget förl. måndag tramkom med samma antydning; men vi ha derigenom funnit oss uppmunade att inga mera på detta ämpve och för våra läsare framlägga resultatet af detta begrundande. Hvad som vid första ögonkastet talar för denna tanke, är den yttre materiella säkerhet mot fiendtliga anfall, som derigenom skulle vinnas, om hela Tyskland, i stället all Bom nu kasta sig öfver oss med sin öfvermakt, förpligtade sig att upprätthålla riket och försvara det. Det är alldeles klart att denna säkernet skulle vara vida större, än om Danmark inträdde uti ett nordiskt statsförbund, alldenstund Tysklands krigsmakt är betydligt större än hvad det förra kunde med yttersta ansträngning ställa på benen, och dess sjömakt med tillhjelp af våra hamnar och matroser lätt kunde utvecklas till en af andra rangen. Det är klart att isynnerhet för halfön skulle det vara af stor materiel betydelse att dess förbindelser mot söder alltid vore öppna och betryggade mot hvarje afbrott, samt att vår landgräns vore skyddad mot hvarje främmande infall. Men derefter uppstår frågan, om denna förmenta säkerhet tör det första är nödvändig och möjlig, och för det andra om den skall bli af sådan beskaffenhet att vi verkligen böra sätta den framför en mindre säker oatbängighet. På den första frågan är icke lätt att svara ja eller nej. Ett anfall på Danmark ai dess grannar i norr och öster (vester?) är af moraliska skäl omöjligt; men deremot är det icke omöjligt att Sverge och Norge, om de stå isolerade liksom Danmark, ge nom sin svaghet kunde tvingas in i andra bindelser af kortare eller längre varak