Aftonbladet – 23 juli 1864, sida 2

(Ennen jur hans ovana hand, att gifva honom ett hastigt, döfvande slag, som fällde honom sanslös till marken, och att sedan draga sitt egen vapen och mot den bäfvande eskorten vända en spets som tycktes hota alla på en gång, var för Hirpinus någonting så enkelt och vanligt att det endast liknade en förströelse. Hans kamrater upphofvo ett skallande skratt och slogo en ring omkring de stridande, Slafvarne tvekade, drogo sig undan och flydde; Hirpinus drog Mariamnes hjelplösa kropp ur vagnen, och Oarses, som ända hittills hade hållit sig i bakgrunden, hoppade helt qvickt in i vagnen, intog den tomma platsen, hviskade några ord i örat på automeden — och så bar det af i galopp. en stackars flickan, som var helt förskrämd af den fara hon hade undkommit och föga betryggad vare sig af det sätt hvarpå hon blifvit befriad eller af hennes befriares yttre, tryckte sig, dignande af vanmoakt, till sin beskyddare, och den gamle fäktaren lugnade henne med en finkänslighet, som nära nog föreföll löjlig hos en person med hans råa yttre. Under tiden hade folkhopen som kände sig lugnad af de i skidorna stuckna svärden och af gladiatorernas tydliga godlynthet, trängt sig omkring gruppen med många råa gester och skymfliga anmärkningar, utan att på minsta sätt bekymra sig om den fallne mannen, hvilken, då han återkom till sansning, visligen en god stund blef qvar der han låg, och endast ifriga att närmare betrakta den beslöjade person som hade åstadkommit denna skärmytsling till deras nöje. En så föga manlig nyfikenhet uppväckte snart Hirpinus förtrytelse. Håll de här eländiga medborgarne afsides, kamrater !? ropade han i yredgad ton: ?Drif undan dem, säger jag: ;Ha ni aldrig förr sett en beslöjad qvinpa, efter som: ni stån der och gapa som dumma får? Låt henne få litet luft, gossar, så kommer hon sig nog spart. Vid Pollux liknar hon inte Tiljen som hustru din vattnade der hemma, då vi