Aftonbladet – 22 juli 1864, sida 3

L och tankar, medan v samlade. Die kunde onekligen vid första ögonkastet synas var en fördel, om man tänker sig en personal unio mellan Slesvig—Holstein å ena samt konung: riket å andra sidan, i det man kunde vänt af den som satt på Danmarks tron, att han hjerta skulle ömma vid att låta det danska el mentet i Slesvig alltför mycket undertryckas, at han icke skulle nännas låta det alltför gå till botten; men jag säger deremot, att or en dansk konung skulle vara konstitutionel her tig i Slesvig-Holstein, och detta stod i samm förhållande till konungariket, som Norge til Sverge, så skulle han sannolikt icke ha i si makt att förebygga de åtgärder, som Slesvig i iftande församling kunde anse rik kulle. innan han kom till regerin gen, ha träffat sådana betryggande förhållnings reglor i denna riktning, att kungens hjert och sympati ingenting kunde uträtta. Oc huru skulle det ej verka här i konungariket on man såg konungen undertrycka danska språke i Slesvig: hur skulle det icke beröfva honom al irlek och hängifvenhet, ja tända hatets bittr: låga mot den som undertryckte vårt modersmål Mocn, mina herrar, låtom oss äfven betänka, at då vi tala om Slesvig-Holstein — och hittills ha blott varit fråga derom i förbindelse med Dan mark på samma sätt som Norge med Sv så gör man sig alldeles ogrundade föres gar, om man tror att det vore detsamma son ett Slesvig-Holstein under en absolut monark Om två länder stå under en absolut konung, si kan hans makt sammansmilta de olika intres sena och göra dem till ett. Om t änder stö under en absolut konung, vore det detsamma. som orm de hade en lagstiftande församling och en minister gemensamt, ty konungens absolut: makt åstadkommer enhet, såväl i lagstiftning son: administration; men helt annorlunda ir deremot! förhållandet i konstitutionella länder. der flertalet gör sina åsigter gällande. Det har väl blil vit sagdt, att friheten i Preussen blott är en ex portartikel, men det kan vara godt, att de store tyska staterna, ehuru de icke sjeliva kunna begagna denna vara, likväl finna att den ären utförselsartikel, som små stater behöfva, och att de skulle upprätthilla konstitutionen så framt de icke ville utsätta sig för en forbundsexekution. Man kan såle alldeles icke lita på, at ett verkligt konstitutionelt lif komme att gi sig gällande i Slesvig Holstein, så att det blefvc en förbindelse under en konung mellan två verkligen konstitutionella länder, hvilka förefalla mig skulle blifva alldeles olika. En medlem af de: förra kabinettet har sagt, att på detta sätt skull landet blott få en half konung. och en annan representant har yttrat, att landet derigenom skulle få en delad konung, och denna äsigt vil jag biträda. Om vi dertill öfverväga, huru denna ordning skulle gilva dessa två länder särskild: armer och ilda flottor, kanske hvar sir diplomati och finanser m. m., så se vi att den styrka, som skulle härflyta af en sådan förbin delse, i sanning skulle bli högst ringa. Har en regent tanke och vilja att stödja danskheten, si kan han dock icke såsom konung af Danmar föra krig mot hertigen af Slesvig-Holstein: d måste finnas en viss enhet i hans sätt att tillväga, och skall det icke blifva händelsen han är bunden af tyskt inflytande i hertig dömena, att konungariket Danmark blir såsom en drabant, som rör sig om g den större statskroppen? Jag säger derför ånyo, att jag finner mycket tvifvelsamt, hvad man sk valet förestode; men just derf TR det också at vifvelaktig saman arbetar för något som är äl slutligen kommer derhän att förkasta det samt söka ett annat rande, så kan derigenom uppstå mycken förtret. Jag anser ett öppet uttalande vara af vigt, och när jag helt oförbehållsamt uttalar min mening. så anser jag icke det som adressen framställer. nemligen en af Tyskland oberoende iri statstill varo, vara det vigtigaste. För mig framstå som det vigtigaste, att allt som är danskt blifver tillsammans, blifver konstitutionelt förenadt nu, då destovärre monarkiens integritet gått förlorad — vi kunna ju icke få den åter, ty ett Schleswig-Holstein i personalunion med konungariket är ju icke monarkiens integritet, det är blott en karikatur derpå och intet annat. Sedan vi försökt att värna monarkiens integritet, hvilket visat sig vara förgäfves, sedan Europa — ja, jag vill ej begagna hårda ord, ty sådana ha ingen vigt och betydelse — har öfvergitvit oss på det sätt som det gjort, har öfvergifvit sina egna underskrifter och traktater, och den ena makten efter den andra har sagt: Ja, niär den ena icke anser sig bunden att göra något, så är jag icke mera bunden dertill, och då tillika den makt, som har talat till Danmarks konung om att vara bound by homour, det oaktadt har öfv gi den af henne sjelf underskrifna traktaten. så är det en sak, som för mig framstår sås den heligaste, och det är: det danska folkets intearitet, och jag skall säga eder — I veten att jag i ett antal år har arbetat för Danmarks rikes frihet, för den konstitutionella friheten, och intet är bittrare för en man när han skall utplåna hela sitt lifs gerning — att om jag hade valet mellan antingen att bevara det danska folket eller bevara vär politiska frihet, så skulle jag ej betinka mig på attvälja det förstnämnda och låta hvarje spår af politisk frihet utplånas här i landet. och såvidt det skulle vara så, att let danska Slesvig skulle gå bort från oss och n uti det tyska riket, och det berodde af mitt val hvad som skulle göras, så säger jag att jag skulle följa Slesvig med konungariket: jag skulle cke släppa, icke öfvergilva det. Folkets integriet är det första och det vigtigaste för mig; allt innat, antingen det heter frihet, eller hvilket innat namn det har, är för mig af underordnad vetydelse. Jag önskar att Gud måtte gifva sin it den vigtiga handling, som det tillkommer ministeren att utföra. Vid betraktande af denna tora, vigtiga fråga, som tillkommer ministeren utt lösa, försvinna alla små skiljaktigheter, som unna existera i den politiska uppfattningen. Jag önskar att Gud skall gifva regeringen sin Isignelse, så att det verkligen måute lyckas wenne hvad som cj lyckats hennes företrädare; ag önskar att denna ministårs tillträde måtte nlifva en vändpunkt i Danmarks olyckshistoria, å att under densamma den ena lyckliga tilldrarelsen må eft a den andra, likasom under ten förra ministeren den ena olyckan, den ena örödmjukelsen aflöst den andra:? Fortsättningen af adressdebatten i Folkehinget den 19 dennes erbjöd intet af synerligt intresse. Det intressantaste yttran-! let kom, under tingets och åhörarnes bifall, rån Geert Winter, som afrådde en fred till vad pris som helst och uttalade sig i mycet stark skandinavisk a1iktning. Fischer, Christensen, Jörgensen (från Als) och Jagd alade mot adressens insändande. Den sistlämnde önskade att man, i fall någon adress . kulle till konungen ingifvas, deruti borde karpt uttala att man ville fred blott om (en kunde erhållas på drägliga vilkor, men jest vore beredd att föra ett verkligt folkig; blott åt en sådan adress kunde han ifva sin röst. Viborg, Finsen och Steen-1. lrup yttrade sig varmt för adressen, Reel örbehöll sig sin röst och varnade för förastande med fredsslutet, emedan Dan-j: nark — såsom han med historiska exemel visade — flera gånger lidit stora föruster, derför att man haft så brådtom att: å fred till och med på de hårdaste vilkor. : Xonselipresidenten förkunnade. mnå reocerin-(