Aftonbladet – 22 juli 1864, sida 3

j vecrona insinuerar således ganska otvetydigt. att prof. Ribbing farit med osanning. För att ?kontrollera? förhållandet, står ju eljest kanslersarkivet till buds för hr Olivecrona; hade dervid uppgiften befunnits falsk, så kunde beriktigandet alltför väl hafva hunnit komma i dagen tids nog. Hvad nu slutligen prokanslerns utlåtande angår, så instämmer hans högvördighet deri, att alla de sökande äro kompetente och tilldelar hr Engstrand såsom den yngsta tredje rummet. Svårare har deremot prokanslern haft att afgöra, hvem af de båda andra bör föredragas. Sådant bör ske — säger han — med afseende, i första hand, å hvarderas individuella skicklighet såsom lärare och skriftställare, oberoende af deras filosofiska ståndpunkt, å hvilken dock äfven något afseende bör fästas. Efter det att denna grundsats blifvit uppställd, blir man verkligen litet förvånad öfver följande betraktelser: Hr Sahlin tillhör en vid universitetet starkt representerad skola, som i åtskilligt mycket berömmes; dock bör anmärkas, att hon ej lyckats vinna synnerligt erkännande i ufs landet, hvarföre utlandet, enligt prokanslerens mening, ej förtjenar någon svårare förebråelse; då det nu är bättre, att två filosofiska åsigter äro vid universitetet representerade, än att en enda derstädes har oinskränkt herravälde, och då hr Afzelius, att döma af hans skrifter, ej tillhör Boströms skola, saknar? prokanslern skäl att framför adjunkten Afzelius förorda professor Sehlin.? Således: det deciderande motivet sökes just i det, som nyss förut förklarats först i andra rummet förtjena ett visst afseende. Beträffande den individuella skickligheten — heter det vidare — har en fullkomligt kompetent person, professorn i teoretisk filosofi i Upsala, gifvit hr Sahlin ett afgjordt företräde. Detta omdöme torde vara svårt att jäfva; prokanslern åtminstone anser sig ej kunna det. Dock bör erinras, att de amplaste loford för lärareoch skriftställareskicklighet tilldelats hr Afzelius af fullkomligt sakkunnige personer, bland dem professor Boström ). Mot det sätt hvarpå hr Afzelius skött sina åligganden, har ingen anmärkning förekommit, hvarom prokanslern anser sig böra underrätta H. M:t, och dermed öfverlemnar prokanslern saken till K. M:ts rättvisa afgörande. Oss förefaller detta utlåtande skäligen skrufvadt och inkonseqvent. Och då vi ernra oss, att dess auktor för några år sedan, vid tillsättandet af en annan profession, yttrade sig mot ena sökanden derför, att han insågs hylla den i sina följder för kristendomen betänkliga Hegelianismen, hvilken nu tages till näder i hr Afzelii person, Jå ser det ut som tankegången på vissa håll vore ungefär följande: all filosofi är en vådig och obeqväm granne: men då man ej san alldeles bli qvitt sällskapet, så väljom två onda ting det mindre svåra; väljom wellre Hegelianismen, som dock visat sin örmåga att drapera sig i en kristlig?, ja ill och med renhårigt ortodox, fraseologis kyddande mantel, än Boströmianismen, som, uminstone genom sin stiftares mun, öppet ingriper de eviga straff, som äro religionens vägn. — Äfven här skymtar ?Helvetesläran? bakgrunden.